Samband

 

Elin är så avundsjuk på alla barn som otvunget tar plats som den naturligaste sak i världen. Har det samband med tidsandan? Under hennes barndom skulle man vara tyst och inte göra väsen av sig. Som flickan på spårvagnen igår. Vid Vasaplatsens hållplats kliver det på ett helt gäng med tjejer och killar i sjuårsåldern. Det regnar och alla är klädda i färggranna regnkläder. Hon tror att aldrig de ska ta slut. Det bara fortsätter och fortsätter. Utan slut. Alla tjattrar och skrattar och ljud och kroppar och blöta kläder fyller hela vagnen. Elin tycker att de är söta och känner hur ett fånigt leende sätter sig fast i hennes ansikte. Speciellt lägger hon märke till en liten flicka med honungsfärgad hud och långt svart hår. Hela scenen spelas upp precis framför henne. När flickan får syn på killen i tonåren som helst av allt vill vara ifred med sina tonårsbekymmer. Han sitter med en gigantisk godispåse i knäet och näven långt ner i påsen. Flickans leende som blir större och större och precis när hon ska gå förbi killen säger hon med en elegant liten röst:

"Du, du har så många. Kan inte jag få smaka?"

Utan att svara vänder sig killen mot fönstret och stirrar rakt ut på Wasagatan.