Då var det dags

 

Jag stod i startfållan och trampade. Mitt i trängseln gjorde jag några hopp med knäna högt och placerade sen högra foten några decimeter bakom mig för att stretcha vadmuskeln. Sen den vänstra. Musklerna kändes alldeles för strama. Risk för kramp. Nyinköpta skor. Så fruktansvärt idiotiskt att ta på sig oanvända dojor. Nu. Som om jag gjort en beställning på smärtsam skoskav. Varmt var det också. Jag svettades fast jag inte börjat springa än. Varför tog jag inte kepsen på mig? Den skyddade från att få solen rakt i ansiktet i alla fall. Om jag inte fick kramp eller skoskav skulle jag säkert kollapsa av hettan. En illusion av mig själv raglandes längs den långsträckta Kungsportsavenyen. Näst intill ramla rakt ner i gatan. Stapplande ta några snedsteg. Än hit, än dit, med oseende ögon. Uttorkad.

Klungan av människor började röra på sig. Framåt, mot startlinjen. Hjärtat bultade. Då var det dags. Äntligen. Väntan var snart över. Ett högt ljud. Startskottet. Första löpstegen var stela. Det var trångt. Kände armbågar i sidan. Jag trampade på hälar. En kort nerförsbacke. Andningen kändes en aning bättre. En lång sträcka uppåt. Uppåt. Längst upp på höjden lät jag benen löpa fritt, neråt. Som belöning. Kände mig nästan viktlös.

Min kropp funkade ju. Hela långa vägen runt. Flåsande, kladdig av svett och med svidande ögon stegade jag över mållinjen. Dödstrött, men nöjd.