Elin var så nyfiken. En gång sade
hennes pappa till henne att det skulle bli hennes fall. Endast nyfikenheten räcker,
sade han, för att ramla ner från hög höjd och stå på näsan. Hon förstod inte vad han
menade, men vågade inte fråga.
Det gick inte att låta bli. Hon
visste var mamma gömde julklapparna. Alltid på samma plats. I klädkammaren inne
i föräldrarnas sovrum. En dag när hon kom hem från skolan var mamma ute och
handlade. Då vågade hon sig in i rummet. Hon tassade i strumplästen rakt över parkettgolvet.
Elin hajade till flera gånger när golvet gnällde under hennes fötter. Mitt i
steget stannade hon och lyssnade. Men det var bara hon hemma. Ingen annan kunde
höra. Hon öppnade dörren. Elin ville så gärna hitta det hon hade haft på
önskelistan i flera år. Förra året blev hon så besviken när hon bara fick en
blå vinterjacka och mössa och halsduk i samma färg. Blicken irrade fram och
tillbaka över mammas alla pumps och pappas bruna och svarta herrskor. Längst in
fick hon syn på en kasse. Hon drog fram den. En ganska stor kartong låg i. Hjärtat
slog hårt. Hon satte sig ner i skräddarställning. Med stirrande blick tog hon
bort locket. Hon ropade högt. Visst var det ett par skridskor. Och inte vilka
som helst, utan ett par vita konståkningsskridskor med taggar framtill på den
blanka skenan.
En aning dåligt samvete kände Elin
när hon ställde tillbaka kassen på sin plats. Nu var hon tvungen att spela
teater när hon öppnade paketet inför föräldrarna på julafton. Fast det skulle
nog inte bli så svårt. Hon skulle bli lika glad nästa gång hon såg skridskorna.
Det var hon säker på.
Ömsint skrivet.
SvaraRaderaDen där känslan känner jag igen. Bra skrivet. Jag är övertygad om att Elin lyckades trolla fram äkta känslor. Som vid andra ögonkastet. :)
SvaraRaderaKram Bosse
Tack för era kommentarer! Kram från Ethel
SvaraRaderaMysig text :) Det får en att minnas tillbaka när man var barn.
SvaraRaderaSå fin text - känner starkt känslan av ånger efteråt.
SvaraRadera