Nyfiken

Elin var så nyfiken. En gång sade hennes pappa till henne att det skulle bli hennes fall. Endast nyfikenheten räcker, sade han, för att ramla ner från hög höjd och stå på näsan. Hon förstod inte vad han menade, men vågade inte fråga.

Det gick inte att låta bli. Hon visste var mamma gömde julklapparna. Alltid på samma plats. I klädkammaren inne i föräldrarnas sovrum. En dag när hon kom hem från skolan var mamma ute och handlade. Då vågade hon sig in i rummet. Hon tassade i strumplästen rakt över parkettgolvet. Elin hajade till flera gånger när golvet gnällde under hennes fötter. Mitt i steget stannade hon och lyssnade. Men det var bara hon hemma. Ingen annan kunde höra. Hon öppnade dörren. Elin ville så gärna hitta det hon hade haft på önskelistan i flera år. Förra året blev hon så besviken när hon bara fick en blå vinterjacka och mössa och halsduk i samma färg. Blicken irrade fram och tillbaka över mammas alla pumps och pappas bruna och svarta herrskor. Längst in fick hon syn på en kasse. Hon drog fram den. En ganska stor kartong låg i. Hjärtat slog hårt. Hon satte sig ner i skräddarställning. Med stirrande blick tog hon bort locket. Hon ropade högt. Visst var det ett par skridskor. Och inte vilka som helst, utan ett par vita konståkningsskridskor med taggar framtill på den blanka skenan.

En aning dåligt samvete kände Elin när hon ställde tillbaka kassen på sin plats. Nu var hon tvungen att spela teater när hon öppnade paketet inför föräldrarna på julafton. Fast det skulle nog inte bli så svårt. Hon skulle bli lika glad nästa gång hon såg skridskorna. Det var hon säker på.