Det bruna kuvertet

 Duka upp bordet med tjugo kuvert, hade hovmästaren sagt . Jag förstod inte uttrycket. Kuvert. För mig var ett kuvert ungefär det samma som en förpackning. En grej som man använde som skydd för något man skulle skicka med posten och som man inte ville att vem som helst skulle kunna läsa. Som brevet jag fick från klassföreståndaren den gången för en del år sen, sista året i grundskolan. Som tur var, var inte mamma hemma när posten kom. Men det var jag. Jag stirrade på det bruna omslaget med skolans stämpel och kände igen hans handstil. Vad ville han? Jag såg hur svett från mina fingrar bildade små fuktfläckar på pappret. Jag  drog handflatorna mot jeansen och tänkte på hur jag och Maggan hade börjat skolka. Alldeles för ofta. Det hade nästan blivit en vana. Eller ovana. Eller inte nästan utan definitivt. Vi satte oss på Brittas café istället och snackade över en läsk. Någonstans längst in hade jag förstått att vi inte kunde hålla på så länge till.

Jag bestämde mig, tog en matkniv och i ett enda svep sprätte jag upp kuvertet. Med skakig blick läste jag hastigt igenom meddelandet.  Jag damp ner på en köksstol. Det var en inbjudan från vår klassföreståndare, Zander, till en informationskväll. Alla elever och föräldrar var välkomna till en träff för information om möjligheter till vidareutbildning efter grundskolans slut. Representanter för olika skolor, gymnasier och andra institutioner skulle komma och hålla föredrag. Zander avslutade brevet med att be oss att förbereda eventuella frågor. Tid för svar på förfrågningar skulle reserveras direkt efter alla anföranden. Han önskade intresserade välkomna.