Det ordnar sig

Så här på lite håll såg det ut som han log, men när hon kom närmre insåg hon att hon misstagit sig. Det var ett grin. En grimas som gjorde att läpparna dragits utåt, blåst upp kinderna och åstadkommit djupa vertikala rynkor som löpte på var sin sida av munnen.

"Hur ser du ut?", sade han och pekade med ett finger rakt emot henne.

Hennes axlar riste i en plötslig rysning. Hon avskydde när folk pekade på henne. Känslan av att vara anklagad för något, att det var en revolvermynning istället för ett finger. Kanske var det hennes uppfostran. Under sin uppväxt blev hon alltid tillsagd att det var fult att peka. Den skarpa rösten som sade; låt bli att peka! Det hade satt sig fast i hennes huvud. Hon böjde på nacken och tittade ner på sin kropp. Blicken irrade fram och tillbaka, från gympadojorna upp till bröstet. Hon såg inget underligt. Samma slitna jeans med hål på knäna som hon nästan alltid bar och samma vita tröja med "Race Marine Sportswear" tryckt i blått över bröstet.

"Du då?", sade hon och nickade mot hans skrynkliga beige chinos och urblekta en gång vita skjorta.

Han hade hängt på sig den enda slips han ägde, en i röd- och blårandigt. Slipsknuten satt en bit ner och översta skjortknappen var uppknäppt. Han trodde att bara han vrängde på sig den i förväg knutna slipsen, då var han välklädd och presentabel i alla väder och i alla möjliga sällskap. Nu var det hans tur att kolla neråt. Han höjde huvudet och flinade.

"Vi är lika hopplösa båda två, är vi inte?"

"Jo", sade hon och log tillbaka.

"Kom nu", sade han och tog några kliv bort från henne.

Hon tog några springsteg för att komma ifatt. När hon var jämsides lade han armen om hennes axlar och drog henne intill sig. Hon såg upp på honom.

"Lova att du aldrig mer pekar på mig."

"OK", sade han utan att se på henne. "Det här ordnar sig ska du se."