Min novell

Min novell
Novell utgiven på HOI förlag

tisdag 23 februari 2016

Vemod


Vemodig

Hon tycker att ordet är utslitet. Att det har blivit en tom fras. Nu för tiden kan vem som helst känna vemod, inte bara konstnärliga, fragila personer. Inte heller är det bara män längre. Kvinnor får också lov att känna vemod. Melankoli. Den ensamme konstnären, geniet som inte mäktar med att vara social, som måste stänga in sig i sin kammare. Ha egentid. Hur mycket som helst. Det ska vara tyst. Sh! Stör honom inte. Den manliga snillearten börjar försvinna. Eller har han redan gått förlorad? Åtminstone är han inte längre övergiven. Vi är många. Möjligtvis gäller det oss alla. Det kanske är det som är felet. Att det dystra sinnet inte längre är förbehållet en liten exklusiv skara herrar. Magin försvinner.

 

11 kommentarer:

  1. Tänkvärd text flera ggr om!
    /kram

    SvaraRadera
  2. Intressant tolkning av vemod.
    Kram Bosse

    SvaraRadera
  3. Eller att kvinnornas vemod förknippats med hysteri och männens med genialitet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte skriva om det, men det blev andra ord istället :-).

      Radera
  4. Ps Tack vännen för din fina kommentar i Skrivpuff
    Ds Det var du som fick mig att gå med där så tack

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Stackars dessa herrar. Såg taxen i ditt andra blogginlägg också. Vad gjorde den i soporna?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det undrar jag också. Undrar varför någon tyckte att den hörde hemma där :-).

      Radera
  7. Känns som en grupp: Bevara magin! behövs ;)

    SvaraRadera