Stolt

En liten scen ur mitt kommande manus, som jag kommer att börja med när jag känner mig redo. Skrev den nu inspirerad av dagens skrivpuffsord.

 

Att Karin hade ringt till polisen var hon själv förvånad över. Visserligen flera år efter händelsen. Men det hade hon aldrig trott skulle inträffa. Annars hade hon alltid haft svårt för besvärliga telefonsamtal. Så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon känt ett väldigt motstånd mot att ta upp jobbiga saker, när som helst med vem som helst. Så feg hon hade varit. Undantaget den gången med Maggan. Hon var så arg, helt rasande på henne. Hade ingen koll på vad hon hävt ur sig. Med Maggan var det annorlunda. Till henne kunde hon säga vad som helst. Det var nog den enda människan i hela världen som hon någonsin känt så inför. När hon berättade för polismannen vem hon var, krävde han att hon kom dit. Efter den första omedelbara kontakten när hon märkte hur trött han lät på rösten, fullständigt ointresserad, kunde hon nästan höra hur han rätade på ryggen, höjde rösten och började artikulera överdrivet mycket. Polisen sade att de ville träffa henne snarast. De ville göra ett vittnesförhör. Det var viktigt.

"Vi kan hämta dig om du vill, om du har svårt att komma hit annars."

"Det behövs inte. Jag tar bussen. Kan vara där om ungefär en timme. Är det snabbt nog?"

Inte ville hon att polisen skulle hämta henne. Tänk om grannarna såg henne kliva in i en polisbil. De skulle tro att hon hade gjort något fuffens. När hon stod vid busshållplatsen och väntade sträckte hon på kroppen. Hon skulle äntligen göra rätt för sig. Stolt över sig själv klev hon på bussen. Att göra det rätta, förstod hon med ens, var läkande för själen.