Festprissa

Den konstiga studentlägenheten jag hyrde. En lägenhet med två små rum med ett delat pentry, för två studenter. Jag förstod inte varför jag inte tog ett vanligt enkelt rum i en studentkorridor istället. Hade varit mycket smidigare. Nu bodde jag här och delade kök med en tjej som läste teologi. Teologi. Smaka på den, sade jag högt till mig själv. Carola skulle inte bli präst. Det hade hon med bestämd röst lagt fast. Prästämbetet var bara för män, kompletterade hon sin ståndpunkt med. Diakon kanske.

Jag studsade men lade mig inte i. Hur skulle det gå att leva så nära en gudfruktig person? Jag som var en riktig festprissa. Hon ville nog inte följa med ut och ta ett glas vin på krogen. Träffa killar. Hela hennes uppenbarelse. Smålockigt brunt borstat hår. Säkert permanentat. Helt omålad, alltid iklädd över-knät-långa kjolar med tjocka grå yllestrumpor.

Det var något underligt med henne. Jag hade trott att en person som hon skulle ta mer hänsyn. Inte bara klampa på, in till mig. Men det gjorde hon. Första gången hade jag besök. Jag antog att hon inte hade hört att jag inte var ensam. Dörren in till vårt gemensamma pentry slängdes upp och hon klev in, samtidigt som hon sade något. Eftersom åsynen av Carola i det ögonblicket var så chockartad, såg jag enbart att hennes läppar rörde sig. Jag hörde inte vad hon sade. Hennes min i nästa sekund var obetalbar. Hennes uppspärrade blå ögon. Med stor svårighet lyckades jag, efter det att första överraskningen lagt sig, lägga band på mig själv. Hindra mig från att brista ut i ett rungande gapskratt.