Jag visste det!

"Jag visste att du skulle säga så! Jag visste det!"

Under någon sekund stirrade Lena på mig med skärpa i blicken. Sen sänkte hon huvudet och glodde rakt ner i bordet istället. Först sade jag inget. Jag betraktade hur hon tog tag i gaffel och kniv och började skära i köttbiten. Den var nog seg, eftersom hon misslyckades med att komma igenom biffen. Hon gav upp.

"Vad menar du?", sade jag.

Jag var helt ärligt förvånad. Rent av chockad. Hon slängde ifrån sig besticken som med en skräll hamnade rätt över fatet. Några såsstänk hamnade på den vita duken.

"Det är så likt dig. Så jäkla fördomsfull."

Först drog hon läpparna inåt och sen ut så att munnen liksom komprimerades till ett rosa russin. Hon såg så löjlig ut att jag fick hålla igen för att inte brista ut i gapskratt. Jag pickade mig själv på bröstet.

"Är jag? Fördomsfull?"

"Hur kan du le just nu? Du tycker att det här är roligt? Gör du inte?"

Jag ordnade anletsdragen och hoppades att jag lyckades med att se neutral ut. Hon tog upp gaffeln och smällde med den flera gånger mot porslinet. Ett flertal stänk nådde den vita duken. Bruna fläckar i olika storlekar kunde nu skådas, nästan som utströdda, runt hennes tallrik. Ögonblicket efter hade hon rest sig upp, vänt sig bort från mig och var på väg mot utgången. Jag hann inte reagera innan hon var försvunnen.