"Jag visste att du skulle säga
så! Jag visste det!"
Under någon sekund stirrade Lena på
mig med skärpa i blicken. Sen sänkte hon huvudet och glodde rakt ner i bordet
istället. Först sade jag inget. Jag betraktade hur hon tog tag i gaffel och
kniv och började skära i köttbiten. Den var nog seg, eftersom hon misslyckades med
att komma igenom biffen. Hon gav upp."Vad menar du?", sade jag.
Jag var helt ärligt förvånad. Rent
av chockad. Hon slängde ifrån sig besticken som med en skräll hamnade rätt över
fatet. Några såsstänk hamnade på den vita duken.
"Det är så likt dig. Så jäkla
fördomsfull."
Först drog hon läpparna inåt och
sen ut så att munnen liksom komprimerades till ett rosa russin. Hon såg så
löjlig ut att jag fick hålla igen för att inte brista ut i gapskratt. Jag pickade
mig själv på bröstet.
"Är jag? Fördomsfull?"
"Hur kan du le just nu? Du
tycker att det här är roligt? Gör du inte?"
Jag ordnade anletsdragen och
hoppades att jag lyckades med att se neutral ut. Hon tog upp gaffeln och
smällde med den flera gånger mot porslinet. Ett flertal stänk nådde den vita duken.
Bruna fläckar i olika storlekar kunde nu skådas, nästan som utströdda, runt
hennes tallrik. Ögonblicket efter hade hon rest sig upp, vänt sig bort från mig
och var på väg mot utgången. Jag hann inte reagera innan hon var försvunnen.
Dramatik vid matbordet! Texten känns helt realistisk och trovärdig. Jag ser det hela framför mig. Bra! :)
SvaraRaderaFrågor, frågor: Vilka är de? Vad har de för relation? Och framför allt: Vad har jagpersonen SAGT? Bra, iakttagande text.
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderaBra så men man vill veta mer.
SvaraRaderaBra beskrivet om hur man kan tolka varandra fel/ kram
SvaraRaderaBra formulerat - sådan konversation är svårskriven
SvaraRaderaMycket bra dialog!! Och jag vill ju veta mer. Vilka är de? Vad hade hänt?
SvaraRadera