Säg inget!

Karin vågade inte tro. Kunde inte lita på någon, sade hon. Jag ville veta varför. Ville veta vad hon hade upplevt som stulit hennes trygghet. Det började redan när hon var liten. Föräldrarna jobbade mycket och hon hade en barnflicka, som det kallades på den tiden. Renate var från Västtyskland. Det hördes när hon pratade. Karin tyckte att det lät konstigt. Som om hon var arg. Det hände ofta att Renate försvann. Hon letade överallt. I köket, i badrummet och i sovrummen. Ingenstans var hon. Sen kom Renate tillbaka hem några minuter innan mamma skulle komma från jobbet. Hon tog Karin hårt om överarmen. Hon klämde så energiskt att Karin fick blåmärken efter hennes fingrar. Fyra blågröna på rad och en på baksidan, som hon kunde se om hon lyfte armen och tittade i spegeln.

"Nu säger du inget!"

Karin tyckte att Renate var äcklig. Hon hade alltid fett och smutsigt hår.

"Man ska bara tvätta håret en gång i veckan", förklarade hon. "Annars blir håret alldeles för fett."