Duggregn

Vädret hjälpte inte den gången. Fast på sätt och vis ändå. När man inte mår bra. Vilket är bäst? Att solen skiner från en bländande blå himmel eller att himlen är dygrå och vasst duggregn fyller luften?

För mig, i det ögonblicket, överensstämde vädret helt och hållet med mitt humör. Tyckte jag först. Fast vid närmare eftertanke blev mitt liv just då till en fånig kliché.

Det kanske hade varit bättre om jag hade tittat ut genom sovrumsfönstret. Jag satt på sängen beredd med ett glas vatten och en huvudvärkstablett. Handen runt Ikea-glaset, armen i höjd med munnen. Tabletten på tungan.

Han hade nyss lämnat mig. Öppnat ytterdörren och sen slängt igen den bakom sig. Hade jag rest mig upp och gått fram till fönstret hade jag kunnat se hur han klev in i bilen och fräste iväg. Nu hörde jag bara. Om jag stått där hade jag kanske samtidigt upptäckt strimman av blå himmel som syntes i kanten.