Gulasch och pessimist

forts från inlägg 23 - 25 oktober:

”Jag rundar nu skrivbordet och sätter mig mitt emot dig”.

Han drog fram stolen som tjänade som nattduksbord. Inte för att jag inte hade råd att köpa ett bord, mer för att jag var för lat att ge mig iväg och inhandla ett. Med handen, som inte höll kniven, svepte han bort boken och armbandsklockan som låg där. Under dämpade smällar hamnade de på heltäckningsmattan. Jag stirrade på klockan och hoppades att den höll. En present från mamma. Han slog sig ner på stolen, betraktade mig under några sekunder. Sen sa han:

”Bered dig på att det här tar några dagar.”

”Men …?”

”Det är upp till dig, faktiskt, hur lång tid det tar. Är du en snabbskrivare, eller?”

Jag skakade på huvudet.

”Vad skulle det betyda? Att du är långsam? Se inte ut som en pessimist som nyss blivit överbevisad om att man lever längre som optimist.”

Jag grimaserade. Utan att egentligen vilja det.

”Jag vet att du skriver snabbt. Jag har läst alla dina böcker”, sa han. ”Så många på tio år. Imponerande.”

”Vad?”

”Alltså”, fortsatte han utan att kommentera mitt yttrande. ”Jag kan börja med att presentera mig. Du kan kalla mig Sate. Jag vet vad du heter.”

Jag slängde en blick på honom.

”Sate?” sa jag genom sammanbitna tänder.

”Precis. Jag härstammar från Rumänien, närmare bestämt Transsylvanien”, sa han och log. ”Är du hungrig? Det måste du vara efter din lilla tur runt Hyde Park. Jag tog med mig soppa från den ungerska krogen här nere på gatan. Vill du ha?”

Jag sa inget.

Havet

Forts från 23 och 24 oktober

”Titta på mig!” sa rösten. ”Lika bra att du ser vem du har att göra med.”

Jag sneglade uppåt. En man med stirriga ögon, lång cendréfärgad lugg som hängde ner över ögonbrynen. Han verkade på något förvirrat sätt bekant.

”Vad?” var allt jag fick ur mig.

”Det här kommer att ta tid nämligen. Sätt dig upp”, sa han och gjorde en gest med huvudet. Kniven han hotat med höll han i ena handen. Dess blad blänkte till i skenet från den bleka lampan i taket.

Jag hasade mig upp i sittande ställning och lutade ryggen mot hallväggen. Fortfarande flåsig försökte jag lugna ner pulsen genom att andas långt ner i magen.

”Du och jag ska arbeta ett tag tillsammans”, sa han och ställde sig bredbent i öppningen in mot rummet.

”Vad?”

”Du, jag vet att du kan fler ord än så”, fortsatte han. ”Kom nu.”

Jag reste mig upp och stapplade efter. Han stod vid mitt skrivbord, lutad över min dator. Hans slappa vinkning åt skrivbordsstolen till, gjorde att jag förstod att han beordrade mig att sitta ner. Jag gick sakta fram, tvekade.

”Sitt!”

Jag damp ner på stolen. Handen som omslöt handtaget på kniven placerade han vid sidan av datorn.

”Du kommer ihåg när du satt vid havet i Bohuslän i somras, eller hur? Det var ju enda söndagen med vackert väder. Du betraktade omgivningen och sen skrev du.”

”Var?” viskade jag.

”Havstenssund, vid badet. Jag märkte direkt när du fick syn på mig. Jag förstod. Du hade hittat rätt typ. Jag blev din huvudperson. Eller hur?”

”Vad vill du att jag ska göra?”

Jag hörde hur klagande min röst lät.

”Jag har läst. Så långt som du har kommit. Nu ska vi göra om. Göra rätt.”

Eget foto

Definitivt

Forts från 23/10

Jag tog ner handen. En ny tanke glimtade till i huvudet. Vända om och snabbt som attan dra iväg istället? Men vad hjälpte det? Förr eller senare måste jag tillbaka. Jag höjde handen igen. Tog tag om skynket. Hårda fingrar slöt sig om mina. Genom tyget. Det sved till i magen. Andningen upphörde. Jag flämtade för att få luft. Svetten kliade i hårbotten.

”Jag har kniv. Försöker du något sticker jag kniven i dig. Har du förstått?”

Jag kunde inte svara. Ut ur munnen kom bara några märkliga stön. Jag kände inte igen ljudet av mig själv.

”Ta det lugnt”, fortsatte rösten. ”Jag släpper din hand nu. Sakta.”

Greppet lossnade. Jag rörde mig inte. Kunde inte. Efter några sekunder tappade jag taget. Det var som om min arm vägde bly. Handen föll ner som en fälld fura. Hela kroppen var lika tung. Jag dråsade ner på golvet. Blundade som om jag inbillade mig att det vidriga skulle försvinna om jag inte kunde urskilja det med blicken. Då hörde jag. Det metalliska ljudet av draperiets ringar som hastigast fördes åt sidan. Så definitivt. Utan pardon. I det ögonblicket gick det upp för mig. Rösten hade pratat svenska.

Affisch

Under en tid i början av 2010-talet bodde jag i London. Inte fashionabelt. Lägenheten bestod av ett minimalt rum, ett kokskåp till kök och en dusch inbyggd i en före detta garderob. Efter duschen klev jag rakt ner på hallens lindrigt rena brunspräckliga heltäckningsmatta. Men den låg fantastiskt bra i Bayswater, relativt nära Hyde Park.

Där satt jag på dagarna och skrev på en ny deckare i min serie om kommissarie Norton. När jag helt fastnade i intrigen, utan att finna en väg att komma vidare, satte jag på mig joggingskorna och drog iväg på en vända i parken. Jag rundade alltid hela Serpentine. Jag som är göteborgare tycker om att vara i närheten av vatten. Ibland gjorde jag en paus och drack ett glas färskpressad juice på en av krogarna som ligger invid sjön.

Det bästa var att det aldrig slog fel. Varenda gång jag joggade runt kom jag på en lösning på mitt problem. En väg ut. Den här gången tog jag trapporna upp till lägenheten i några få hoppsasteg och insåg för sent att dörren inte var låst. Jag stod med nyckeln i handen och redan inne i hallen. Det var något med luften. Annorlunda. En doft som inte var min egen. Jag andades ytligt. Lyfte handen för att dra undan draperiet som skilde hallen från rummet.

Egen text och eget foto

Experimentera

Jag tycker om att experimentera. Lite för mycket skulle vissa säga.

”Om ni vill att saker och ting ska hända, häng med henne”, sa en kompis och pekade på mig. ”Om ni vågar.”

 En dag sa mamma:

”Din syster oroar jag mig aldrig för. Inte din bror heller. Men dig, kära dotter, ängslar jag mig ständigt för.”

Jag blev chockad, men vid närmare eftertanke fattade jag vad hon menade. Det var bara det att jag inte visste att hon visste. Jag inbillade mig att hon inte begrep någonting. Så där fördomsfullt, eftersom hon var hemmafru och aldrig behövde konfronteras med den riktiga världen. Jag tänkte att hon inte hade en aning om hur jag levde. Hur jag kastade mig ut i intet ibland, utan att bry mig om följderna. Eller inte kunde räkna ut i förväg vad som väntade mig bakom hörnet.

Slutsats: Underskatta aldrig din mamma.

Intervju med mig själv

Många kan säkert uppfatta mig som reserverad. Det är jag. I vissa grupper av människor. Efter att ha funderat under många år hur jag är funtad, har jag kommit fram till att jag har ett stort behov av att känna mig trygg. Gör jag inte det. Om jag är det minsta otrygg sluter jag mig, stänger in mig inuti ett skal, där jag inte kan nås.

Om jag inte ges utrymme i en grupp att prata, slutar jag lyssna på andra. Som en slags hämnd. Ett straff som eventuellt bara jag själv uppfattar, men som ändå ger mig en slags inre njutning. Om de inte är intresserade av mig ger jag tillbaka med ointresse för dem.

Jag kan inte säga när, men vid ett givet tillfälle i livet, för inte så länge sen, gick jag över gränsen. Jag började avsky människor som berättar och berättar med monoton röst. Om sig själva. Som inte lägger märke till sin omgivning. Som inte bryr sig om att ge andra plats. Jag undviker grupper med personer som inte ger mig något, som enbart är egotrippare. Inte alltid så lätt. Det har jag fått erfara. Men jag ger mig inte.

Ishiguro

Taxichauffören verkade pinsamt berörd över att det inte fanns någon som hälsade mig välkommen, inte ens en portier i receptionen. Åtminstone antog jag det eftersom han, trots mina två tunga resväskor han höll i händerna, svängde runt på stället, svajade till, grimaserade och sa:

”Men vad är det här?!”

Hans röst skar sig, som om han var så upprörd att han inte kunde styra talet ordentligt.

”Kanske något oförutsett har hänt”, sa jag.

”Det hoppas jag verkligen”, fortsatte han i samma förargade ton, fortfarande utan att ha ställt ner väskorna på golvet. ”Jag får kolla var i helvete de är”, fortsatte han och dängde väskorna rakt ner i det blanka stengolvet.

Jag hajade till och hoppades att vinflaskorna som låg i ena väskan skulle hålla för stöten. Eftersom jag inte kunde höra något kraschande antog jag att de var intakta.

”Jag väntar här”, sa jag.

Han nickade. Med raska steg korsade han rummet och knixade sig förbi några soffgrupper. Jag betraktade hur han med kraft drog upp ena delen av en dubbeldörr. Jag gissade att den ledde till hotellets bar. Han försvann in. Dörren svängde några gånger fram och tillbaka och stannade sen med en svag pust. Tystnaden la sig. Minuterna gick.