Hon får gissa

Lisa håller axlarna uppdragna i ett för nackmusklerna ansträngande läge. Det gör ont. Försöker aktivt sänka skuldrorna och samtidigt dra dem bakåt, få en bekvämare vinkel. Lite bättre. Tar en sipp på drinken. Tar en till, blev kanske lite mer än en sipp. Snarare en djup klunk. Hon hoppas att den obekväma känslan lättar snart.

Varför hamnar jag jämt bland personer jag inte känner mig bekväm med? Är det bara hon som upplever att hon måste gissa sig till vad människor egentligen tycker? Tycker de om mig? Tycker de inte om mig? Hennes falkögon scannar av festdeltagarna, upptäcker konstiga blickar lika snabbt som ljusets hastighet. Vad var det där för egendomligt ögonkast? Vad betydde det? Ser jag underlig ut? Och den där minen, den kändes minst sagt obehaglig. Sa jag något som inte passade?

Nykomlingen

Lisa kliver in genom ytterdörren till sjukhuset i Jakobsberg, på väg till långvårdsavdelningen. Kliver in i hissen, trycker på knappen som ska ta henne till tredje våningen. Mormor Oscarina bor här sedan något år tillbaka. Egentligen tycker hon inte om att komma hit. Det känns sorgligt och jobbigt att se sin mormor bli sämre och sämre både i huvud och i kropp. Lisa vill hellre tänka på mormor som den barska men snälla husmor hon var, alltid med något på gång i köket.

Det luktar speciellt på sjukhus, tycker Lisa. Särskilt på mormors avdelning känns en svag med ändå tydlig doft av avskräde blandad med blek sjukhusmat, som gör henne lätt yr och illamående. Lisa drar handen genom det blonda näst-intill-snagg-korta håret med den lilla uppåtsträvande luggen. Tittar ner på sin slitna Levisjeans med hål på knäna och de före detta vita gympadojorna. Hon borde ha bytt om. Sjuksköterskan kommer henne till mötes.

"Vill bara varna dig. Din mormor har spolat ner sina löständer i toaletten. De bara försvann. Du kanske tycker att hon ser konstig ut. Så du vet."

"OK. Då vet jag."

Lisa suckar, känner sig än mer nedstämd. Inga tänder, heller. Förutom allt annat. Hon drar upp den tunga dörren till Oscarinas rum. Moster Greta är redan där, sitter på en besöksstol vid sängen, med ryggen mot Lisa. Lisa ser mormor halvsitta i sängen. Hon har baxats upp mot en kulle gjord av stora kuddar. Munnen ser ut att ha ramlat in i ansiktet. Mormor får syn på Lisa, hon stirrar, lyfter armen och pekar med handen. Med viss svårighet, utan tänder som stabiliserar, utbrister hon:

"Vad är det där för pojke som kommer? Är han nykomling här?"

Att sätta ihop

Hon kommer gående emot mig. Vad har hon på sig?! Den ljusgula ylledräkten sitter som gjuten direkt på kroppen. Jackan har tygklädda knappar och den låga skorstenskragen är knäppt upp i halsen. Kjolen är pennsmal och visar tydligt ändans utstående rundel. Skorna i pumpsmodell är svarta och har decimeterhöga klackar. Hon går med säkra långa steg utan att knäa. Har hon anammat 50-talsmodets välklädda och sexigt kurviga mode?

Finns det något innanför det där förtjusande lilla pannbenet? På insidan av det lockiga blonda håret. Påminner hon inte lite om Marilyn Monroe? Tycker hon verkligen att den trånga lilla dräkten passar i ett sådan här intellektuellt sammanhang? Smiter åt kring kroppen. Inte ett enda hekto för mycket. Tränar hon varje dag? Hur har hon tid med det? Har inte hon familj?

Hon är inte bara politiker som sätter ihop politiska program, har dessutom ett förflutet som blytung journalist på Dagens Nyheter. Tillhörde kulturredaktionen och var ansvarig för tidningens ekonomisidor. Var en del av den välutbildade lärda eliten i Sverige. Hur är det möjligt?

Jag öppnar munnen, säger:

"Hej! Välkommen! Du ser strålande ut!"

"Hej! Och tack!"

"Sätt dig ner och ta en kopp kaffe. Jag skulle, som jag sa på telefon, vilja fråga dig om din första så framgångsrika höst som finansminister. Det är ju en av de tyngre ministerposterna i regeringen som du har lyckats få."

Hon sände ut signaler

Det är fest för de vuxna i stationshuset. Den gamla smalspåriga järnvägen mellan Köping och Riddarhyttan ska läggas ner, den behövs inte längre. Rälsen ska rivas upp och grön växtlighet ska med tiden dölja resterna av den gamla rälsbanan. Efter en sista tur framfört av ett vackert svartlackat ånglok, går alla av tåget i Kolsva för att medverka på festen i ortens pampiga stationshus.

Det är mitt i juli, björkallén som leder fram till festplatsen är grönt skönt lummig och luften är mild och mjuk. Festdeltagarna består av högre tjänstemän från bruket, i sällskap av sina respektive. Alla tjänstemännen är män, respektive... betyder att de är hustrur. Kvinnorna på kontoret är lägre tjänstemän. De är inte inbjudna. Några ungdomar har i brist på annan sysselsättning anslutit sig till festdeltagarna. Lisa är en; fjorton år, klädd i en hemsydd ljusblå kortkort sommarklänning. Lagom brun i huden, smalbent och med blont solblekt hår klippt i kort page utstrålar hon frisk ungdom. Lisa känner sig vacker.

Dansen börjar. Hon dansar med sin far. Det känns lite spännande och annorlunda att dansa med pappa. Lisa tycker om det, pappa är glad och en aning salongsberusad. Sen blir hon uppbjuden av herr Strömberg, en av pappas närmsta kollegor. Han är onykter, lutar sig tungt över hennes ena axel. Det känns obekvämt. Han är svettig och het, skortan klibbar på kroppen. "Du är så skön", mumlar han, mm...". Lisa märker hur han lägger armarna om hennes kropp, håller för hårt; vågar inte dra sig undan. Tänk om pappa ser. Vill inte att pappa ska se. Är det hennes fel? Sänder hon ut fel signaler?

Orsaken

Middagen är uppäten och uppdrucken. Chablisvinet till räkcocktailen, bordeauxvinet till älgfilén och vintageportvinet till osten. Matsalsbordet dignar av rensade uppläggningsfat, tomma tallrikar, glas, karotter, såssnipor och vinflaskor. Den vita mönstervävda damastduken är fläckig av utspilld mat och dryck.

Nu sitter de djupt nersjunkna i fåtöljer med en kopp svart kaffe framför sig. Kaffekopparna flankeras av halvfyllda gigantiska konjakskupor. De tidigare så uppknäppta och tillknäppta herrarna har förändrats. Slipsar sitter på trekvarten, skjortor har knäppts upp i halsen och kavajer har åkt av. Rödfläckade kinder, det kisas med ögonen och röstlägen har höjts ett antal knäpp.

"Nej, vad säger ni, är det inte dags för bastubad? Nere i källaren."

"Absolut."

"Det vankas rykande kall öl till!"

"Härligt! Törstig... det är vad jag är!"

Alla nickar och mumlar instämmande, reser sig upp. Vinglar till, sträcker på kropparna, tar sig samman och går i gåsmarsch bakom värden ner mot källaren. Ölflaskor hämtas, kapsyler åker i luften, löddret skummar i glasen. Bastuhettan flödar.

"Måste ut! Få luft!"

Han reser sig upp med möda, ansiktet högrött, det dunkar i tinningarna. Svettiga mörkt grå hårtestar klibbar kring huvudet, skinkorna insjunkna av för mycket stillasittande, snavar mot bastudörren. Får upp den, klafsar med svettiga fötter ut i relaxrummet.

"Måste ha luft!"

Slirar fram till det lilla källarfönstret, kör handen genom rutan. Herrarna i bastun hinner inte drapera sig med handdukar, de kastar sig ut utan att tänka. Nakna. Allihop. Trängs kring honom, halkar på det blöta klinkergolvet.

"Vad hände? Är du inte klok!? Skadade du dig?"

"Jävla fyllans fel! Själva orsaken, tvungen... nytt syre i lungorna. Jäklar... det gör ont!"

Han tittar ner på sin blodiga högerhand. Den skakar.

Att få dispens

"Vi kan inte frångå våra bestämmelser! Inte av någon anledning!"

Han höjer pekfingret och skakar med det åt mitt håll. Jag ser hans mun röra sig. Det tar några sekunder för min hjärna att ta in vad han säger. Uttalandet träffar hjärnbarken med en enorm kraft, jag gungar till, tappar nästan balansen.

"Ja... men... flickan blev ju våldtagen och... hon är bara tretton år! Och... dessutom är förövaren hennes egen far!"

Jag har svårt att uttala orden, jag snubblar och snavar.

"Ja, säkert är det synd om flickan, men regler är till för att följas. Vi beviljar aldrig någon dispens. Inte i något fall. Hon får föda barnet och ta hand om det med hjälp av sin mor."

Han drar med insidan av händerna över kläderna, som för att släta ut osynliga veck. Kanske slår tanken honom, kanske blir han fuktig om händerna av en plötslig tvekan. Kanske.

"Men... hon är så ung. Tänk om hon inte klarar att föda!"

"Då får det bli så."

Falskt alarm

"Jag såg dig igår med Jörgen. Ni kysste varandra."

Det hugger till i hennes kropp, kniper till hårt om hjärtat. Han säger det i lugn ton, men Lisa låter sig inte vilseledas. Ångesten skönjer hon sköljer genom hans ögon. Hon känner Martin så väl att hon till och med kan höra att rösten skälver. Lisa vet att en utomstående inte skulle ha kunnat urskilja den nästan obefintliga darrningen.

"Såg? Vadå såg? Var då?"

"Kom inte och säg att det inte var du! På Kungsgatan, utanför Vickan. Igår kväll."

Kan inte vara sant! Han är obegripligt omedveten om effekten av det han nu säger. Lisa drar efter andan, höjer bröstet och andas ut i en lång nästan omärklig suck. Det var inte falskt alarm, det var verkligen Martin som Jörgen hade fått syn på, som han såg i ögonvrån, över hennes axel.