Janne

Janne flåsade. Var han sjuk? Så här hade han aldrig känt tidigare. I och för sig hade han märkt från och till under den senaste tiden att benen var tyngre än någonsin. Som om de fyllts med gråsten istället för bestod av muskler och fett. Han räknade bakåt. I år kunde han faktiskt fira. Han hade jobbat på samma ställe i fyrtio år. Inte bara stått på samma fläck och sorterat post och sen gått ut till postcykeln utan hela tiden med identiska arbetsuppgifter. Arbetsrutinerna hade förstås förändrats under åren, men i grunden var det likadant som alltid.

Janne hade aldrig gift sig. Han hade aldrig hittat den rätta. Om han över huvud taget letat. Det hade han inte, bestämde han sig för. Han hade sina speciella vanor och hobbies som han inte ville dela med någon annan. Han gillade skarpt att sitta ensam hemma och sortera och gruppera utan att någon annan la sig i. Janne visste att arbetskamraterna spanade på honom. De brydde sig inte ens om att dölja det. Tyckte säkert att han var en slemmig typ. Men det struntade han i. Det kunde tvärt om vara stimulerande att betrakta dem på avstånd. Han njöt av att de inte fattade att han fattade.

Han tog sista trappsteget upp till fjärde våningen. Stannade och hämtade andan. Sen tog han upp det stora bruna kuvertet som var adresserat till Birgitta Pettersson och öppnade brevlådeinkastet. Han skulle precis slänga in posten när han fick syn på ett par långstrumpsklädda kraftiga ben som ledde till två toffelklädda fötter.  

"Hallå! Vänta ett tag" hörde han inifrån lägenheten.

Han vände sig om och studsade nerför trapporna.

"Hallå!" hörde han igen när han flängde ut på gården. "Lugna dig lite. Kan jag inte få bjuda på en kopp kaffe?" 

Han höjde hakan och fick syn på ett ansikte i fönstret högst upp.