Det som gällde

Anna visste vad som gällde. Inspirationen fick hon från modemagasinet hon köpte häromdagen. Hon som aldrig annars hade koll på trender. För varje plagg hon satte på sig stannade hon upp och kollade sig själv i spegeln. Till och med underkläderna. Den superkorta hallonröda kjolen som framhävde hennes långa ben och det tunna linnet som avslöjade formen på hennes bröst. Perfekt. 

Medan Anna trallade på Lilla söta Fröken Fräken skuttade hon uppför trapporna i takt till melodin. Sorlet av människoröster letade sig ut i trapphuset och gav upphov till ett eko i hennes öron. Hon ringde på. Väntade. Slutade sjunga. Trampade på stället. Ingen kom. Hon tog tag om handtaget och drog neråt. Dörren var olåst. Rösterna hördes tydligare nu. Det var omöjligt att höra de enskilda orden. Allt flöt samman. Lägenheten verkade stor. En lång mörk korridor framför henne. Ingen lampa i taket. Hon lystrade, satte handen mot väggen och trevade sig närmre stimmet. Längst ner en dubbeldörr. Precis när hon skulle öppna dörren flög den upp. En äldre man stirrade på henne. Hans frack satt som skräddad till just honom och den vita skjortans stela krage såg ut att skava mot halsen. Mannen tog ett steg bakåt. Anna gick in i rummet. Tystnaden gjorde ont i hennes huvud, som om hon fått migrän. Hopen av människor. Hon såg ingen enskild individ. Först. Sen blev hon medveten. Såg de fotsida sidenklänningarna, svandunen runt axlarna och de tunna skinnhandskarna som räckte ända upp över armbågen.