Anna visste vad som gällde.
Inspirationen fick hon från modemagasinet hon köpte häromdagen. Hon som aldrig
annars hade koll på trender. För varje plagg hon satte på sig stannade hon upp
och kollade sig själv i spegeln. Till
och med underkläderna. Den superkorta hallonröda kjolen som framhävde hennes
långa ben och det tunna linnet som avslöjade formen på hennes bröst. Perfekt.
Medan
Anna trallade på Lilla söta Fröken Fräken skuttade hon uppför trapporna i takt till
melodin. Sorlet av människoröster letade sig ut i trapphuset och gav upphov
till ett eko i hennes öron. Hon ringde på. Väntade. Slutade sjunga. Trampade på
stället. Ingen kom. Hon tog tag om handtaget och drog neråt. Dörren var olåst.
Rösterna hördes tydligare nu. Det var omöjligt att höra de enskilda orden. Allt
flöt samman. Lägenheten verkade stor. En lång mörk korridor framför henne. Ingen
lampa i taket. Hon lystrade, satte handen mot väggen och trevade sig närmre
stimmet. Längst ner en dubbeldörr. Precis när hon skulle öppna dörren flög den
upp. En äldre man stirrade på henne. Hans frack satt som skräddad till just
honom och den vita skjortans stela krage såg ut att skava mot halsen. Mannen
tog ett steg bakåt. Anna gick in i rummet. Tystnaden gjorde ont i hennes huvud,
som om hon fått migrän. Hopen av människor. Hon såg ingen enskild individ. Först.
Sen blev hon medveten. Såg de fotsida sidenklänningarna, svandunen runt axlarna
och de tunna skinnhandskarna som räckte ända upp över armbågen.
ÅÅhh. jag vill var där!
SvaraRaderaJa fast jag hade nog inte tyckt det var roligt att vara så felklädd ;-).
RaderaAj då, en miss i klädkoden... Ja, då är det lätt att känna sig obekväm. Undrar hur det gick?
SvaraRaderaSå kan det gå ... ;-). Jag har grubblat på vad som hände sen. Antingen struntade hon totalt i felklädseln eller annars rusade hon ut. Jag lutar åt det andra. Fast det första alternativet kanske vore roligare?
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera