Härligt, faktiskt

Det var inte alls så härligt som hon i ett anfall av förvirring hade trott. Inte ett dugg mysigt, faktiskt. Första gången hon gick dit hade varit förfärlig. Alla satt redan på pinnstolar i en stor ring när hon kom. Bara en enda stol stod tom. För att komma dit var hon tvungen att korsa hela det fria utrymmet i cirkeln. Kinderna blossade. Hon rodnade som hon inte gjort sen hon var en tonåring full av komplex. Hon satte sig och först efter någon minut vågade hon lyfta blicken. Ögonen hon mötte, han stirrade ihållande. Ingen sa något. Så öppnades dörren. In klev en man i slitna jeans och röd- och grönrutig flanellskjorta.

"Hur har det gått?" sa han.

Hon tittade på mannen mitt emot, han med stirrande ögon. Han knep ihop munnen.

"Hur har det gått?" sa mannen i flanellskjorta en gång till. Den här gången höjde han rösten. "Har någon något att säga?" fortsatte han medan han tog några steg framåt och ställde sig i mitten av ringen. Medan han snurrade runt på stället tittade han på var och en.

"Jag vet att ni har läst tidningen. Ni har sett artikeln. Ja, jag är den första att medge att min terapimetod är kritiserad. Men den gör skillnad. Metoden är inte livsfarlig. Ingen har avlidit."

Hon satt kvar. Det var omöjligt att få kraft nog att resa sig. Kroppen ville inte.