Flickan

Ytterligare en dag senare fick Anna kontakt med en tolk som även jobbade som chaufför. Hon tyckte att han hade snälla ögon. Samtidigt tänkte hon att det naturligtvis inte gick att se en persons, eller i det här fallet en mans karaktär, av hur hon uppfattade ögonen. Att ögonen är själens spegel, det hade hon aldrig trott på.

Emin hade redan kommit när Anna kom ut från hotellet. Han höll bägge händerna om ratten, i tio i två-fason, så som hon lärde sig för många år sen, i bilskolan, att det var det rätta greppet. Hon spekulerade i att det kanske var en norm, gemensam för hela världen. Det såg ut som om han var redo att när som helst sätta foten på gaspedalen och dra iväg.

Landskapet var en öken med inslag av berg. Inga träd, bara torra buskar här och där. Det blåste hårt. Skyar av sand och grus virvlade i luften. Efter en timme rullade de in i en by. Husen var torftiga. Inga fönster ut mot byvägen. En enkel träport. Emin parkerade utanför en av byggnaderna. Han väntade medan dammet la sig, hoppade sen ur och gick fram och dunkade med näven på porten. Efter en liten stund drogs den sakta upp och en äldre kvinna i svart huckle stack fram ett rynkigt ansikte. Hon vände sig om och Anna och Emin gick efter.

Den unga flickan satt på det smutsiga golvet. Sjalen dolde hår, panna och hals. Kinderna var färglösa, munnen stängd. Ögonen fästade på den äldre mannen, vars väldiga skepnad skuggade henne. Böjd stod han över flickan och  studerade henne med en blick som fick Anna att rysa. Hon tittade på Emin. Han skakade lätt på huvudet, tecknade försiktigt med ett finger att följa med och de fortsatte följa den gamla kvinnan.

Anna glömde aldrig händelsen. Minnet satt kvar i bröstet, skavde och gjorde henne ofta vemodig. Varför gjorde hon inget? Kunde hon ha gjort något?