Hopkurad

Först trodde jag att det satt ett djur högst upp på klippan. En hare kanske. När Stefan och jag kommit närmre, halat seglen för att långsamt närma oss ön. Kanske lägga till för natten. Då såg jag. Det var en liten pojke. Hopkurad med armarna runt knäna satt han med huvudet höjt och skådade något i fjärran. Blicken var riktad över våra huvuden. Mot himlen. 

Jag lyssnade till det lågmälda ljudet från vågorna som med jämna mellanrum träffade båtens skrov. Vi sa inget till varandra. Det var som om vi inte ville störa stillheten med en enda viskning. Dunket när fören träffade klippön tedde sig i ljudlösheten fullständigt  öronbedövande. Jag hoppade iland, hittade en bergsspricka att slå fast kilen i. Snabbt och vant drog jag tampen genom öglan och tillbaka till båten. Stefan syntes inte till. Han måste vara nere i ruffen. Jag vände mig om och tittade uppåt. Klippans högsta punkt var tom.