Jag är på väg till skräprummet. Med ett par kassar i varje hand går jag
nerför trapporna. Två sopkassar är fyllda med flaskor, vilket gör att promenaden
ner ackompanjeras av ett högt klirrande. Jag hoppas att ingen av grannarna
sover. Jag vänder ryggen mot porten och skjuter upp den med kroppen. Tar ett kliv
ut och håller omedelbart på att tappa balansen. Gårdens asfalt är pudrad med
nyfallen snö. Jag håller mig på fötterna och börjar långsamt men ändå med kraft ta ut stegen på väg mot soprummet. Det är då jag får syn på dem. En man och en kvinna som sakta
närmar sig varandra. Mannen haltar svårt, släpar vänstra benet efter sig.
Kvinnan går med jättekorta, trippande, osäkra steg. Med ens blir jag full i skratt.
Scenen ser regisserad ut. Som om de står på en scen och nyss har blivit tillsagda att möta varandra på ett lustigt och underhållande sätt. Jag stannar och tittar. Ska de le åt
varandra? Säga något ord till varandra, som t.ex.
"Vi borde slå följe. Vi har något gemensamt, du och jag."
Jag tittar. Nu är de jämsides. Men inget händer. Utan att ens slänga en
blick på varandra fortsätter de sina osäkra vandringar.
Bra Ethel! Vad fint du utvecklat ditt skrivande! Gillar det verkligen :)
SvaraRaderaRoligt att få följa!
Tack Birgitta! Tack för att du "ser" mig.
RaderaVilken ögonblicksbild! Man blir så fysiskt närvarande i dina texter.
SvaraRaderaTack GP! Roligt att du gillar.
RaderaÄlskar bilden du målar upp!
SvaraRaderaTack Pärlan! Och kul att du är här igen!
Radera