Elin
kom gående emot mig. Hon vandrade i sakta mak, vilket var bra eftersom jag då hade
gott om tid att betrakta henne. Hon var klädd i en fotsid vinröd kraftig yllekappa
med ett löst ok kring axlarna och en huva kantad med mörk päls. På huvudet satt
en koniskt formad hatt i samma tyg och med pälskant. Ensemblen var ny för mig.
Hon måste nyligen ha varit och shoppat. Jag associerade till en kvinnlig
Sherlock Holmes och hade så när brustit ut i ett stort gapskratt när jag tänkte
på det. Jag lyckades dock hålla mig. Skulle Elin klara av att vara en detektiv?
Hon som inte ens kunde räkna ut vem som
var mördaren i de enklaste pusseldeckarna á la Agatha Christie. I alla fall. Nu
hade hon alltså kommit. Sent omsider.
"Du
ser glad ut. Får jag slå mig ner?" sa hon.
"Men
det är därför du är här. För att vi ska prata."
Jag
skakade på huvudet och gjorde en grimas. Den här gången var det fråga om något
annat än kallprat. Det måste hon inse.
"Vill
du ha kaffe?" frågade jag och gjorde en gest med handen.
"Tack."
Jag
knäppte med fingrarna och vinkade på servitrisen. Hon uppfattade min signal och
kom fram till vårt bord. Jag beställde och vände mig sen mot Elin.
"Då
kan vi börja", sa jag och såg på henne. "Jag sticker till Turkiet på
måndag. Vill du inte komma med så innebär det att allt mellan oss är över."
"Du
vet att jag inte kan tänka mig att lämna Sverige."
"Då
så. Avgjort. Jag hoppas att du inte ångrar dig. För det går inte. Gjort är
gjort."
Först fick jag för mig att det var två kvinnor som träffades men nu vet jag inte. Egentligen spelar det ingen roll i sammanhanget. Däremot var det verkligen ord och inga visor för vad som gällde.
SvaraRaderaKram och trevlig tisdag!
Nu blir jag förvirrad. Vilket inlägg som hör till vilken Skrivpuff ....
SvaraRaderaDet här är tisdagens skrivpuff.
RaderaNej Znogge det var en man. En man som går på i ullstrumpora, tror jag ;-).
SvaraRadera