Gjort är gjort

Elin kom gående emot mig. Hon vandrade i sakta mak, vilket var bra eftersom jag då hade gott om tid att betrakta henne. Hon var klädd i en fotsid vinröd kraftig yllekappa med ett löst ok kring axlarna och en huva kantad med mörk päls. På huvudet satt en koniskt formad hatt i samma tyg och med pälskant. Ensemblen var ny för mig. Hon måste nyligen ha varit och shoppat. Jag associerade till en kvinnlig Sherlock Holmes och hade så när brustit ut i ett stort gapskratt när jag tänkte på det. Jag lyckades dock hålla mig. Skulle Elin klara av att vara en detektiv? Hon som inte ens kunde räkna ut  vem som var mördaren i de enklaste pusseldeckarna á la Agatha Christie. I alla fall. Nu hade hon alltså kommit. Sent omsider.

"Du ser glad ut. Får jag slå mig ner?" sa hon.

"Men det är därför du är här. För att vi ska prata."

Jag skakade på huvudet och gjorde en grimas. Den här gången var det fråga om något annat än kallprat. Det måste hon inse.

"Vill du ha kaffe?" frågade jag och gjorde en gest med handen.

"Tack."

Jag knäppte med fingrarna och vinkade på servitrisen. Hon uppfattade min signal och kom fram till vårt bord. Jag beställde och vände mig sen mot Elin.

"Då kan vi börja", sa jag och såg på henne. "Jag sticker till Turkiet på måndag. Vill du inte komma med så innebär det att allt mellan oss är över."

"Du vet att jag inte kan tänka mig att lämna Sverige."

"Då så. Avgjort. Jag hoppas att du inte ångrar dig. För det går inte. Gjort är gjort."