Magnerverna krampade när jag fick
syn på det. Huset stod kvar. Jag hulkade och ville kräkas. Minnen drabbade mig
som en chockvåg och kraftig yrsel gjorde att jag dråsade rakt ner i backen. Jag
hamnade på rygg i det höga gräset. Jag blickade rakt upp i den gråmulna himlen.
En regndroppe landade på min panna. Det kittlade när vätan från droppen spred
sig över huden. Med ett stön reste jag mig upp, höll om ryggslutet med bägge
händerna. Jag stirrade på byggnaden. Insåg att det inte var mer än ett skjul. Det
hade jag inte förstått. Under tiden. När jag emellanåt befunnit mig ute hade
det alltid varit mörkt. Jag tog ett steg närmre. Önskade att jag inte gått
ensam. Trots det drogs jag ditåt. Det var som om jag var fastsurrad vid byssjan och nu stod någon och ryckte hårt i
repet. Ett steg till.
Stark reaktion men så är det nedgånget också.
SvaraRaderaNågon som hållits fången?
SvaraRaderaOtäck text som ändå väcker nyfikenhet. Jag tänkte samma sak som Grå.
SvaraRaderaTACK!
SvaraRaderaJag skulle prova att dra på ordentligt i en spännande scen. Tycker själv att det blev en aning för mycket. Kan skala av.
Precis, det var så jag tänkte, att hen tidigare som kidnappad bott i skjulet.
Känns som att hon hållits fången där eller att något annat hemskt har hänt. Vill veta mer.
SvaraRaderaTack Pia! Jo så föreställer jag mig det hela, precis som du säger.
Raderafullt med trädgårdsverktyg!
SvaraRadera