Lämna kvar

"Titta. Den här är till dig."

Jag vred på huvudet. Ringen med den natthimmelsblå infattade stenen blänkte till när han rörde handen.

"Den kan jag inte ta emot", sa jag.

"Visst kan du. Se det symboliskt. Ett tecken på att vi hör ihop, du och jag."

Jag vände blicken mot fönstret igen. Mina axlar skälvde till. Jag skönjde den mörka fliken av hav borta i fjärran. I fantasin kunde jag se vågorna som hårt träffade vågbrytaren nere i hamnen och fräsande slog upp över stenarna.

"Vi är inget par", sa jag med låg röst utan se på honom.

"Visst är vi det."

Jag hade precis tänkt hoppa ner från fönstersmygen när han placerade sina händer på mina axlar. Med fingrarna nöp han om min tunna hud.

"Jag lämnar ringen kvar här, vad du än säger", mumlade han med munnen mot min hals. "Sen."

Jag kände hans tänder nafsa, hans blöta läppar mot mina skuldror.