Alla var kära

Utan att egentligen begripa varför hade Linda aldrig tyckt om katter utan mest sett dem som obehagliga djur. Bara tanken på hur det kändes att bli granskad av kattens gröna blick samtidigt som den slickade och putsade på sig själv gav henne starka rysningar. Och det var exakt så det kändes den kvällen ... sen.

Trött ända in i själen hade hon kommit hem. Som vanligt hade hon blivit kvar på jobbet alldeles för länge och nu var hon så hungrig att hon inte orkade invänta lagad mat. Istället drog hon upp kylskåpsdörren och med irrande blick letade hon efter en bit att sätta i sig på momangen. Så klart hade hon glömt. Katten. Angelo som hennes väninna Astrid döpt honom till. Bara för att han var en sådan mysig ängel som hon sa med ett spelande leende på läpparna. Linda fick erkänna. Från början var alla kära i Angelo. Till och med hon själv kunde känna ett slags kärlek till den lilla urgulliga katten och dess hypnotiserande smaragdgröna blick. Det gick inte att låta bli. Fast det var ett slags hatkärlek. Hon avskydde ju katter. Eller hur?

Så hade hon av lojala skäl gått med på att vakta katten när Astrid var tvungen att ta hand om sin sjuka mamma.

"Det gäller bara en vecka", sa Astrid. "Jättefint av dig att ställa upp."

Klorna, vassa som nyvässade knivseggar, drabbade hennes nacke med en intensitet hon aldrig tidigare känt. Hon vrålade högt. Utan att tänka slog hon hårt med soppburken, som hon precis lagt handen om, över axeln.  Hon kunde förnimma hur burken dunkade i den mjuka kattkroppen, som sen egendomligt långsamt hasade ner över Lindas rygg och med en liten duns landade på köksgolvet. Linda vände sig om och tittade ner, fortfarande med soppburken i näven. Angelo låg helt stilla. Hon ställde sig på knä och petade på katten. Den var orörlig.