Hon minns det så väl. Lisa sitter i köket och försöker göra sina läxor. Mamma håller som vanligt på med något projekt i köket. Just den här gången är det da'n före doppareda'n, dagen före julafton. Hennes mamma sitter på en hög kökspall och filear sill. Det bruna lockiga håret har hon dragit fingrarna igenom så många gånger att det nu står som en gloria runt huvudet. Kinderna blossar, ögonen ser trötta ut efter dagens alla julförberedelser. Det doftar färsk fisk blandat med en fläkt av torkad nejlika och mogen apelsin.
"Färdigfilead sill går inte att använda. Nej, det ska göras riktigt från början. Det blir godast."
Trots att Lisa blir störd av mamma kan hon inte låta bli att sätta sig i köket. Varenda eftermiddag sitter hon där medan mamma pratar oavbrutet, utan uppehåll. Det sprudlar och spritter om henne av livslust. Lisa njuter av hennes sällskap och struntar högaktningsfullt i att läxläsningen blir splittrad. Den sköna känslan av samhörighet med mamma vinner ett antal längder före ansvarskänslan över skolarbetet.
Mamma är konstnärligt lagd. Hon tycker om att sy, sticka, virka. Ja, allt handarbete man kan tänka sig. Hon syr barnens alla kläder. Lisa och hennes storasyster Anna får klänningar i samma modijang. Brodern Dennis får skjorta och byxor uppsydda i samma tyg. De är välklädda, det inser Lisa nu många år senare. Men då framkallar det en djup ängslan hos Lisa. Hon ser ju inte ut som de andra. Som barn vill man inte sticka ut. När Lisa är 8 år är klänningen kallad "måste" i tunt genomskinligt artificiellt tyg i rosa eller babyblått med en stor rosett fram eller möjligen bak. Lisa har ingen. Mamma tycker att de är fula.
"Nej, ni ska ha riktiga klänningar, sydda i riktigt tyg", säger mamma.
Hon syr mörkblå bomullsklänningar med sjömanskrage och brett skärp i vitt till Lisa och Anna. Idag ser Lisa på gamla foton hur söta de är. Lisa älskar sin mamma, blir varm i kroppen av tanken. Hon funderar... har mamma inga negativa egenskaper? Jo... en, hon använder pappa som ett hot om upptuktelse. Mamma tar inte konflikten själv. Hon är konflikträdd. Lisa påminner sig ett av många tillfällen:
Lisa är 9 år, brukar varje dag gå och handla livsmedel till mamma. Godissugen är hon alltid och kan inte låta bli att olovandes köpa för mammas pengar. Varenda dag. Samtidigt som hon njuter av det sliskigt söta infinner sig det dåliga samvetet. Vet inte hur lång tid det tar innan mamma märker att pengar försvinner ur portmonnän. När hon väl gör det, säger mamma:
"När pappa kommer hem på fredag så får han tala med dig. Du har tagit pengar som inte är dina."
Familjen samlas på fredagskvällen. Mamma tittar på Lisa och säger:
"Ja.. du Lisa... du och jag har en hemlighet, eller hur?
Det känns förödmjukande. Hennes syskon vet att det betyder att hon har gjort något fuffens. De sneglar på henne. Skönt, tänker de säkert, att det är Lisa och inte jag. Lisa grubblar mycket på händelsen, tror att den passningen hade räckt. Hon hade säkert slutat. När pappa kommer hem sitter hon på en pall i köket. Han står upp, lutar sig över henne.
"Du stjäl pengar från mamma", säger han och ser på henne med en blick som utstrålar hård blank metall.
Väldigt väldigt kärleksfullt till en mor - och väldigt förlåtande/mkt överslätande gällande effekten på henne av moderns dåliga egenskap.
SvaraRaderaJag tycker om att du överlämnar till läsaren att skapa sina egna inre bilder av följden av hotbilden från fadern - och vilka otäckheter och känslor runt det som kan komma. Fick en mkt stark obehagskänsla inombords. Bildade en stark och effektfull kontrast till delen om modern.
Jag håller med Escargot. Det känns väldigt varmt och kärleksfullt i hemmet. Jag hoppas bara att fadern är på samma nivå - sträng må hända men rättvis. :)
SvaraRaderaMan känner tydligt vad du förmedlar i din text och ryser lite när fadern kommer på tal.
SvaraRaderaKanske för att jag utsatts för samma sak?
Mamma hade hand om uppfostran av oss två barn och var hemmafru, medan pappa jobbade och hade hand om bestraffningen.
Åh så fint du beskriver känslan i köket mellan mor och dotter. Och konstnärligheten. Jag hade också en sådan mamma - fast utan den dåliga egenskapen.
SvaraRaderaSå härligt att få tassa in i ditt kök. (Det känns ovant för mig att tycka till och bedömma...) Jag läser och njuter, känner värmen och dofterna, och tänker... ingen barndom var så perfekt som vi önskade... (Tack snälla för att du läste mitt!)
SvaraRaderaKänner igen det där draget- bara det att min mamma var fegare- hon sa att hon inget skulle säja till pappa och så gjorde hon det ändå- alltid.
SvaraRadera