En femtonminuterspaus på Brückenrasthaus Frankenwald. Måste kissa. Går av bussen, som är på väg till Barcelona. Hon är utmattad, har inte sovit sedan hon klev på bussen i Göteborg tjugofyra timmar tidigare. Stod där på hållplatsen mitt i natten med sin stora röda ryggsäck. På väg mot kontinenten har hon roat sig med att läsa tegelstenen hon tog med sig, "Ett land i gryningen" av Dennis Le Hane.
Vilket ställe det här är, tänker hon, betraktar den högresta moderna restaurangen som sträcker sig över Autobahn som en lång överbyggd viadukt. Vad liknar byggnaden? Hon får visioner av en stor otymplig fyrkantig bilfärja.
Går in i ett av båsen, låser den tunna toalettdörren. Reser sig upp från toalettstolen, tar tag i låset i dörren och drar åt vänster. Inget händer. Drar åt höger. Sitter som fastgjuten, solitt ditsvetsad. Ropar: "Hallo! Haalooo!" Inget svar, tvingas erkänna för sig själv: hon är ensam och inlåst. Vad ska jag göra? Bussen! Väntar den? Hon svänger snabbt runt i det trånga fållan. Fönsterlöst. Förstås. Ser uppåt. Jaaa! Väggen går inte ända upp i taket. Någon smarting har lämnat kvar en tjugo centimeter bred öppning mot taket. Hon klättrar upp på toalettstolen, sträcker sig uppåt och får nätt och jämnt tag i kanten på väggen. Tänjer kroppen uppåt, lyckas få över huvud och bröst, in i gluggen. Drar sig över kanten. Tar ett språng, hamnar med ett brak i golvet. Kastar sig ut ur toaletten, rusar. Bussen står med motorn igång, chauffören beredd, trampar på gaspedalen upprepade gånger, som för att betona att nu är det dags.
Bra beskrivning, får panik av att läsa, pustar ut på slutet. Vilket flyt i texten, idag. Och så Ett land i gryningen, en favorit.
SvaraRaderaBra - jag hade velat ha det litet, litet mera utdraget, trångmålet i toalettbåset och tvekan om bussen skulle vänta.
SvaraRaderaJag är i domedags-modus och väntade mig ett händelseförlopp med våld och sorg. Tack och lov! att det inte blev så!
SvaraRaderaJag hålller med Lillemor. Du har gestaltat din situation perfekt!
SvaraRaderaLer :-) Ser bilderna av krånglet och känner hur kanten mellan toalettväggen och taket skrapar mot huden...
SvaraRaderaEn reflektion som hamnade i mitt huvud: Jag hade nog väntat med att bli detaljerad (där när hon kommer in och stänger dörren till toaletten och framåt) tills EFTER hon hade "självklart vanemässigt" tryckt på handtaget och känt att det satt fast. Det är liksom från _den_ sekunden jag väntar mig att tankarna börjar rusa och texten öka i tempo. Nu ändras liksom känslan och tempot redan då de första detaljerna om toalettdörren ges - i mitt huvud. Men allt handlar ju om egna subjektiva bilder/upplevelser som vanligt.
Och - jag tyckte om texten, ju. :-)
Ang. "ärlighet mot läsaren" - så är nog exemplet med "Gömda" rätt bra. En av anledningarna (vad jag förstått, det lilla jag hört) till att folk rasat så värst mot Gömda har väl att göra med att de FÖRVÄNTAT sig "helt sann" historia - och sedan är vissa detaljer fiktiva. Det har väl att göra med vilket "kontrakt"/överenskommelse som läsaren uppfattat att den gjort med den som skriver.
SvaraRaderaNär jag läser en bok allmänt så vet jag ju att det är dikt/hitta på - men skulle jag läsa en biografi skriven av individen och jag sedan fick veta att vissa saker bara var lögn, då skulle jag bli irriterad.
Ja, nåt sånt... :-)
Kände stressen genom texten och hur paniken kom, vilken tur att hon hann med bussen.
SvaraRaderaAbsolut bra, men tänker ocså att det gärna hade kunnat vara jobbigare och hemskare att vara inlåst på toan och bussen hade kunnat köra...(säger jag som vet paniken när ett flygplan lyfter utan dig ;)) Men du skriver BRA!!!
SvaraRadera