Det var stormen Gudrun som var orsaken. Mitt i natten vaknade Eva, kände att hon behövde kissa. Rummet låg i helmörker. Hon trevade efter sänglampan, hittade den, men inget hände när hon tryckte på knappen. Fortfarande helt svart. Hon hörde hur det ven i träden utanför, en gren slog mot fönstret. Är det elavbrott?
Sakta, sakta satte hon sig upp i sängen, ansträngningen tog hårt på krafterna. Satte ner fötterna på det hårda kalla plastgolvet, tog tag i ena sängstolpen och drog sig med möda upp på fötterna. Vinglade till. Måste klara det! Tog första steget. Benen darrade. Andra steget, slant till, rasade ihop i en hög på golvet, hörde samtidigt ett knakande, som när man kliver på en kvist i skogen som går av. Det ekade i rummet.
Det tog flera timmar före någon ur personalen kom. Det var ju mitt i natten. Eva kände sig förvirrad, det dånade i huvudet. I nästa stund åkte hon i ilfart till sjukhuset. Det var lårbenshalsen.
En vecka senare, sitter vi syskon vid mammas säng, tillbaka på pensionärshemmet. Vi vakar över henne. Vi vet att hon är döende. Mamma blundar, vi hör att hon pratar. Hon gestikulerar samtidigt med händerna. Vad säger hon?
Vi lutar oss över henne, försöker höra.
"Du kan sätta laxen därborta. Nej, glasen ska står så här! Potatisen lägger du upp i den blå skålen. Sen tar vi såsen till, vi tar den kall."
Vi tittar på varandra och ler, fast det är en allvarlig stund. Vi fattar. Mamma är tillbaka i sitt kök i villan och förbereder en av alla de middagar hon serverat oss och andra gäster under sitt liv.
Förvirringens ljusa sida, att inte riktigt vara medveten om vad som händer utan vara någonstans där man hellre är. Kan ju vara jobbigt för dem runtomkring att inte få kontakt. Bra skrivet.
SvaraRaderavilken text och vilken befrielse att se att kvinnan inte var där de andra var utan hon var där hon ville vara
SvaraRaderaSå skönt att hon är i sin egen välkända värld då är det kanske lättare att släppa taget.
SvaraRaderaKärleksfullt beskrivet!
Jättefin berättelse, från ditt eget liv, får man förmoda. Och så skönt att ändå mentalt befinna sig i sitt välkända kök i slutskedet av livet. Och lättare för dem som älskar en och som tvingas att "se på"/Cissi
SvaraRaderaFin text, det kändes lugnande att hon i slutskedet var i sin värld där hon mådde bra.
SvaraRaderaGillar också att hon "kom hem" i slutet, t om döden kan te sig vacker ibland
SvaraRadera