Måndagen den femte juli 2004 kommer hon aldrig att glömma.
"Lisa, kom in till mig".
Det är fredagen den andra juli. Hennes chef Lasse Andersson står i dörren till sitt arbetsrum. Han drar som vanligt handen genom sitt svarta raka hår, kammat i mittbena. Drar upp luggen som alltid tenderar att ramla ner i ögonen. Varför måste du ha så lång lugg om du inte gillar att den hänger ner i pannan?
Det ilar till i magen på Lisa, det värker. Vad är det nu jag har gjort fel? Lasse kallar in henne då och då. Ibland för att lägga av en utskällning, lika ofta för att ge henne en komplimang eller ge henne en present. Är det verkligen så här en frisk relation med chefen ser ut? Hon har svårt att bestämma sig; gillar jag Lasse eller inte? Han ser ju fräck ut, lång och snygg, har en fin jämn och vit tandrad, går en aning framåtlutad med gungande steg. Fast jag vet aldrig var jag har honom. Vilket humör är han på idag? Lasses ögon upplever Lisa ofta som svarta och hårda, mer sällan mjuka och lekfulla.
"Vad är det här för något?"
Lasse håller fram ett dokument.
"Jaa, det blev visst lite fel."
Lisa känner hur kinderna blir varma, hon vill inte se Lasse i ögonen.
"Du ska väl gå på semester nu?"
"Ja."
"Då tycker jag att du ska tänka noga efter under de närmsta veckorna. Gör jag ett bra jobb? Vad kan jag göra för att bli bättre i mitt jobb. Det är vad du ska fundera på."
Lisa går ut ur rummet, stänger dörren. Går fram till sitt skrivbord, håller huvudet högt. Lägger ihop sina prylar i en prydlig hög. Ser inte åt Lasses håll, vet inte om han kollar henne. Öppnar ytterdörren, sveper ut. Ja, du Lasse, jag behöver inte fundera. Det här är sista gången jag går ut från den här arbetplatsen.
Måndagen den femte juli. Lisa tar upp telefonen, ringer Lasses nummer.
"Hej Lasse! Jag säger upp mig!"
"Öhh?!"
Hahaha...där fick han så att han teg;)! Vad var egentligen bakgrunden till hennes hastiga beslut? Hade varit intressant att få veta bakomliggande orsakerna. Ibland är det så man själv tänker, eller JAG tänker. Bara slänga ihop sina saker och gå! Rakt av, bara, men inte kan! Kostar för mycket:(! Nåväl, jag är sjukskriven ett tag och har lite tid att skriva faktiskt. Det är kul och det flödar. Det blir mer eller mindre bra, men i alla fall, det känns bra hela tiden. OCh jag kan alltid redigera. Häller på med en roman om Sara och hennes liv. Jag lägger inte ut allt på puffen, men en del. För att pröva vingarna. Tack för kommentaren. Och ja, det är tecken på maktförsjutningar redan från starten, vilket inte är helt ovanligt att man som "offer" negligerar. TRåkigt, sorgligt, tragiskt och oerhört hårt mot en människas självkänsla. Cissi
SvaraRaderaJa, man kan nog säga att det var ett beslut som växt fram inom Lisa, undermedvetet. Och hans sista kommentar blev droppen... Kanske ska utveckla historien...
SvaraRaderaDen här texten gav energi. Tror också att det finns mer att veta om denna modiga Lisa!
SvaraRaderavilken kraft och vilken känsla det måste bo i Lisa grymt ååå vilken härligt kraft och lika f´kraftlöst är det nog hos det raka bakåt kammade håret.
SvaraRaderaEn applåd till Lisa, fy vad förbannad jag blev på chefen. Ofta så med det du skriver att det känns som jag är med, på plats.
SvaraRaderaVilken typ! Be sin personal fundera över hur jobbet görs på semestern.
SvaraRaderaSkönt att Lisa hade kurage nog att säga upp sig från den tjänsten.
Jag tycker du skriver vardagsnära och bra, lätta att läsa och ofta som nu, ett rappt slut.
SvaraRaderaFin text
SvaraRadera"Drar upp luggen som alltid tenderar att ramla ner i ögonen. Varför måste du ha så lång lugg om du inte gillar att den hänger ner i pannan?" Där fångade du mig med ett skratt, sen av äckel till denna vidriga chef och så 1-0 till Lisa.
SvaraRadera