Idyll, identitet, inkludera, imma och Isak (för att jag är född på Isakdagen).

"Jag går en promenad."

Lisa vänder sig mot sin väninna Isabella. Väninnan har ansiktet vänt upp mot den kraftfullt skinande heta solen. De ligger på en vit sandstrand, med sand så fint fördelad att den visslar när de springer ner till vattnet.

"Ja, gör du det, jag ligger kvar. Så härligt att låta tankarna flyga och bara vara i nuet."

Lisa reser sig upp, tar på sig sin strandklänning, vit baddräktsringad med ljusblå rutor, sticker fötterna i sandaletterna i blått skinn. Sätter på sig glasögonen. Hon vänder sig om, börjar promenera upp mot samhället. Vilken idyll det är! Staden består av vitkalkade låga hus som klättrar nerför berget i ett osymmetriskt mönster.

Hon kommer fram till huvudgatan, som slingrar sig hit och dit uppför höjderna. Från hennes utgångspunkt syns bara en liten del av hela passagen. Det är tyst, alldeles tyst i gränderna, fönsterluckorna är stängda i husen. Inte en själ. En känsla av övergivenhet övermannar Lisa. Vet inte varför, men hon erfar en sorg med sina sinnen.

Lisa börjar gå utmed huvudgatan, får nästan klättra uppför den branta backen. Svetten rinner utmed rygg och ben. En känning av hur skönt det är att plåga sig kommer över henne, hon andas hårt och pulsen slår snabbt. Hon flåsar tungt. Glasögonen immar igen, sliter de av sig. Kommer upp på en platå med utsikt över havet, sätter sig på en parkbänk och stirrar hänfört på utsikten, andas ut.

En bils ansträngda motor hörs komma närmre och närmre. Den dyker upp bakom hörnet, svänger fram mot henne. En man i svart kostym kliver ur. Måste vara outhärdligt varmt i den här hettan, hinner hon tänka. Mannen tar tag i hennes armar, tvingar in henne i baksätet på bilen. Hon har inte krafter att förhindra det.

En mansperson i likadan svart kostym sitter redan i baksätet. Han tar tag i henne. Håller i henne. Bilen svänger runt platån. Lisa ser till sin förvåning att de vänder bilen och kör baklänges ner för de svindlande gränderna. Hon glider hit och dit i svängarna. Varför åker de baklänges?!

Mitt i girandet får Lisa syn på en man. Han står i dörren till ett av de vita husen, klädd i vit kostym, har blåsvart vågigt halvlångt hår som lockar sig över kavajkragen. Mannen ser rakt på henne. Isak! Hon vet att han heter Isak!

Men... den mannen älskar ju jag! Det känner jag i hela min kropp. Lisa stirrar efter honom. Han försvinner i fjärran. Måste tillbaka! Måste få ta Isaks hand!