Brigitte Bardots nedräkning

Det är mitt i natten. Brigitte Bardot ligger på sängen i sovrummet, nerbäddad i vita påslakan. Hon tittar fundersamt upp i taket medan hon stryker sig över den enorma magen. Rummet är litet, på tre av de lilamålade sovrumsväggarna hänger färgstarka oljemålningar med djurmotiv. På golvet, bredvid Brigitte, står en stor röd, sliten resväska. På den fjärde väggen, mitt emot sänggaveln, hänger en stor platt-TV. Trots att det är mitt i natten är TV:n igång och fungerar som den enda ljuskällan i rummet. En film rullar och i det fladdrande ljuset ses människor skjuta ner varandra. Ljudnivån är hög. Bardot jämrar sig när ännu en värk sätter in. Hon inser att nedräkningen har börjat.

"Nu är det dags! Roger, kom hit!"

Hennes ögon är blanka och uppspärrade. Sista graviditetsveckan har varit jobbig för den blivande mamman. Hon har gått upp 50 kg i vikt och det märks. Den ofantligt stora magen är i vägen vad Brigitte Bardot än ska göra. Ta på sig skor var hon tvungen att ha hjälp med, att sova var nästan omöjligt.

"Sista dagarna satt jag mest och jäste, väntade och hoppades att det skulle komma igång.", säger hon efteråt, när allt är klart.

Hennes man, Roger Vadim, som legat och sovit i gästrummet vaknar av oväsendet, kommer rusande in i sovrummet.

"Är det dags?!", skriker han upphetsat, ögonen fortfarande trötta efter nattsömnen. Han är klädd i pyjamas. Den är mönstrad i breda klarblå och vita ränder, väldigt skrynklig. Det mörkblonda håret står på ända.
"Jag ringer till BB och berättar att vi är på väg och sen kör jag fram bilen.", ropar han redan på väg ut ur rummet.
"Skynda dig!"
"Jaa", säger Brigitte med en suck och tar sig mödosamt upp ur sängen.

Hon har en mörkblå knäkort mammaklänning på sig. Den är avskuren under den volyminösa bysten och därunder står magen rätt ut. Brigitte vaggar sakta in i badrummet, sköljer kallt vatten i ansiktet. Hon hör Roger öppna ytterdörren och ser honom komma henne till mötes.

"Är du klar?"
"Ja, tar du väskan i sovrummet, är du snäll? Nu är det hets!"

De hinner precis fram till sjukhuset. Kör in på uppfarten i en väldig fart. Roger Vadim stannar bilen med skrikande bromsar framför ingången till BB. Under myckna stön och stånkanden kränger sig Brigitte ut ur bilen. Roger hjälper henne och de går mot ingången. Han stödjer henne med ena handen och håller resväskan i den andra. En kvinna klädd i vit sjuksköterskeuniform rullar fram en bår.

"Hej! Här kommer jag med Brigitte Bardot! Hon ska föda!"
"Hej! Ja, jag förstår det.", sa sjuksköterskan i lugn ton. "Lägg er här på båren, madame Bardot, så sätter vi fart. Allt är förberett för er."

Brigitte lägger sig ner med en djup suck och alla tre försvinner in på BB. Värkarna kommer tätt, tätt. Sexlingarna ville ut nu. Allt går som det ska och nu sitter en trött men lycklig Brigitte Bardot i sjukhussängen omgiven av Roger Vadim och de sex nyfödda, tre flickor och tre pojkar. Roger ser fortfarande chockad ut, är mörk under ögonen. Samtidigt lyser hans ögon av stolthet, håret står alltjämt på ända och den skrynkliga pyjamasen är fortfarande på.

"Jag är så lycklig", säger Brigitte Bardot senare till journalisterna. "Fast... nu börjar säkert den största utmaningen", säger hon och ler medan axlarna rister till i en rysning.