Hittills

forts på följetongen:

****

Det var fredag och klockan var 09.03. Han hade trott att han för en gångs skull få sitta i lugn och ro och läsa Göteborgsposten.

”Erik!”

Rösten stack i bröstet. Samma känsla inbillade han sig, som om någon huggit honom upprepade gånger med en nål rakt i bröstkorgen.

”Erik!”

Han suckade, reste sig upp ur korgstolen och slängde en blick ut genom fönstret. Det blåste idag. Vågorna gick höga och slog hårt mot klipporna. Skum flög över klippblocket och gav honom en vision av en enorm solfjäder gjord av genombruten vit spets.

”Jag kommer!”

Under tiden Erik gick mot hennes rum svävade tankarna som pratbubblor ovanför hans huvud. Han föraktade ingen, väldigt få i alla fall, inte ens henne. Eller gjorde han? Han fick erkänna, det var mycket värre än så. Han hatade. Planen han bearbetat så länge. Var det dags att sätta den i verket? Orkade han mer? Hittills hade det stannat vid att vara en dröm, en tröst när han mådde som sämst. Det fanns en möjlig, men farlig, utväg. Hans pappa har dödat. Dråp hade det kallats den gången.

Människa

Att vara människa är

att ha fått ett liv

många gånger mödosamt

understundom vill jag ge upp

ickelivet förleder mig

Lockelsen; förgängelsen är en vän

söker undkomma rädslan

vill se skimret ur friden

så inser jag;

att vara människa är att ta ansvar

Eget foto

I augusti

Forts:

Av chocken bet jag mig i underläppen. Det snärtade till som om någon gett mig ett slag med en läderrem över munnen.

”Jävla skit!” skrek jag.

”Vad i helvete?!” Sate spottade ut orden. ”Lugna ner dig.”

”Jag bet mig i läppen. Det gjorde så satans ont”, sa jag gnälligt.

Sate gav upp ett skallande skratt.

”Satans ont, så passande.”

”Snälla ni”, viskade jag.

”Ni? Vi är väl du med varandra? Slut med skitsnacket. Till väsentligheter. Du vet mycket väl vad du gjorde.”

”Gjorde?” sa jag och svepte med tungan över det som sved.

”I augusti för två år sen.”

Jag drog efter andan. Hur kunde han veta?

”Den tidpunkt då din historia börjar, eller hur? Öppna ett nytt worddokument.”

Jag gjorde som han sa.

”Och nu?” sa jag beredd med händerna lätt liggande över tangentbordet. Jag betraktade hur fingrarna skälvde.

”Du ska börja med att ge dokumentet ett namn.”

”Till vad?” frågade jag och såg på honom över datorskärmen.

”Döden gästar Havstenssund.”

En författares betraktelse

Fortsättning på följetongen:

Ord på V: Vilt, vit, vill, vitlök, vad

Jag betraktade hur han tog fram en plastförpackning ur en vit papperskasse.

”Säker att du inte vill ha?”

Jag kunde se hur soppan gungade vilt inuti kärlet när han höll fram det mot mig. Jag skakade på huvudet.

”Skyll dig själv. Jag frågar inte igen”, fortsatte han och började slafsande sleva i sig av soppan.

Jag mådde illa av lukten, trots att det egentligen doftade riktigt gott av vitlök och nötkött. I ett annat liv i en annan situation hade jag velat ha.

”Nu förstår du …”, sa han när han tagit sista munnen full och sen gnidit bort sopprester i mungiporna med fingrarna. ”Nu är det hög tid för dig att börja skriva.”

”Vad?”

”För att vara en författare har du inte många ord på lager”, sa han och reste sig upp.

Han böjde sig fram över skrivbordet, pickade med ena pekfingret i bordet. Det skälvde i mig av irritation över ljudet han framkallade. Helst hade jag velat skrika rakt ut att han skulle sluta, men jag lyckades låta bli.

”Du ska skriva den sanna historien om hur du mördade din fru.”

Gulasch och pessimist

forts från inlägg 23 - 25 oktober:

”Jag rundar nu skrivbordet och sätter mig mitt emot dig”.

Han drog fram stolen som tjänade som nattduksbord. Inte för att jag inte hade råd att köpa ett bord, mer för att jag var för lat att ge mig iväg och inhandla ett. Med handen, som inte höll kniven, svepte han bort boken och armbandsklockan som låg där. Under dämpade smällar hamnade de på heltäckningsmattan. Jag stirrade på klockan och hoppades att den höll. En present från mamma. Han slog sig ner på stolen, betraktade mig under några sekunder. Sen sa han:

”Bered dig på att det här tar några dagar.”

”Men …?”

”Det är upp till dig, faktiskt, hur lång tid det tar. Är du en snabbskrivare, eller?”

Jag skakade på huvudet.

”Vad skulle det betyda? Att du är långsam? Se inte ut som en pessimist som nyss blivit överbevisad om att man lever längre som optimist.”

Jag grimaserade. Utan att egentligen vilja det.

”Jag vet att du skriver snabbt. Jag har läst alla dina böcker”, sa han. ”Så många på tio år. Imponerande.”

”Vad?”

”Alltså”, fortsatte han utan att kommentera mitt yttrande. ”Jag kan börja med att presentera mig. Du kan kalla mig Sate. Jag vet vad du heter.”

Jag slängde en blick på honom.

”Sate?” sa jag genom sammanbitna tänder.

”Precis. Jag härstammar från Rumänien, närmare bestämt Transsylvanien”, sa han och log. ”Är du hungrig? Det måste du vara efter din lilla tur runt Hyde Park. Jag tog med mig soppa från den ungerska krogen här nere på gatan. Vill du ha?”

Jag sa inget.

Havet

Forts från 23 och 24 oktober

”Titta på mig!” sa rösten. ”Lika bra att du ser vem du har att göra med.”

Jag sneglade uppåt. En man med stirriga ögon, lång cendréfärgad lugg som hängde ner över ögonbrynen. Han verkade på något förvirrat sätt bekant.

”Vad?” var allt jag fick ur mig.

”Det här kommer att ta tid nämligen. Sätt dig upp”, sa han och gjorde en gest med huvudet. Kniven han hotat med höll han i ena handen. Dess blad blänkte till i skenet från den bleka lampan i taket.

Jag hasade mig upp i sittande ställning och lutade ryggen mot hallväggen. Fortfarande flåsig försökte jag lugna ner pulsen genom att andas långt ner i magen.

”Du och jag ska arbeta ett tag tillsammans”, sa han och ställde sig bredbent i öppningen in mot rummet.

”Vad?”

”Du, jag vet att du kan fler ord än så”, fortsatte han. ”Kom nu.”

Jag reste mig upp och stapplade efter. Han stod vid mitt skrivbord, lutad över min dator. Hans slappa vinkning åt skrivbordsstolen till, gjorde att jag förstod att han beordrade mig att sitta ner. Jag gick sakta fram, tvekade.

”Sitt!”

Jag damp ner på stolen. Handen som omslöt handtaget på kniven placerade han vid sidan av datorn.

”Du kommer ihåg när du satt vid havet i Bohuslän i somras, eller hur? Det var ju enda söndagen med vackert väder. Du betraktade omgivningen och sen skrev du.”

”Var?” viskade jag.

”Havstenssund, vid badet. Jag märkte direkt när du fick syn på mig. Jag förstod. Du hade hittat rätt typ. Jag blev din huvudperson. Eller hur?”

”Vad vill du att jag ska göra?”

Jag hörde hur klagande min röst lät.

”Jag har läst. Så långt som du har kommit. Nu ska vi göra om. Göra rätt.”

Eget foto

Definitivt

Forts från 23/10

Jag tog ner handen. En ny tanke glimtade till i huvudet. Vända om och snabbt som attan dra iväg istället? Men vad hjälpte det? Förr eller senare måste jag tillbaka. Jag höjde handen igen. Tog tag om skynket. Hårda fingrar slöt sig om mina. Genom tyget. Det sved till i magen. Andningen upphörde. Jag flämtade för att få luft. Svetten kliade i hårbotten.

”Jag har kniv. Försöker du något sticker jag kniven i dig. Har du förstått?”

Jag kunde inte svara. Ut ur munnen kom bara några märkliga stön. Jag kände inte igen ljudet av mig själv.

”Ta det lugnt”, fortsatte rösten. ”Jag släpper din hand nu. Sakta.”

Greppet lossnade. Jag rörde mig inte. Kunde inte. Efter några sekunder tappade jag taget. Det var som om min arm vägde bly. Handen föll ner som en fälld fura. Hela kroppen var lika tung. Jag dråsade ner på golvet. Blundade som om jag inbillade mig att det vidriga skulle försvinna om jag inte kunde urskilja det med blicken. Då hörde jag. Det metalliska ljudet av draperiets ringar som hastigast fördes åt sidan. Så definitivt. Utan pardon. I det ögonblicket gick det upp för mig. Rösten hade pratat svenska.