Sträng

Forts från 24, 25 och 26/6:

Jag hann inte reagera så stod han framför mig. Erik. Jag ansträngde mig för att andas lugnt. Drog med handen över min svettiga panna och för att få bort håret som klibbat fast i ansiktet satte jag några hårstripor bakom öronen.

"Har du sprintat hit?" sa han och ställde sig med vikten på högra benet. "Dåligt med konditionen, eller?" fortsatte han och visade tänderna i ett grin.

"Hur så? sa jag.

Solen sken rakt i ögonen. Jag satte handen ovanför ögonbrynen för att kunna se honom ordentligt. Erik tog ett steg mot mig. Hans silhuett tornade upp sig som en mörk vålnad framför mig.

"Du, du vet inte ett skit om mig. Ändå visar du mer än tydligt att du tycker illa om mig. Utan att hålla tillbaka ett enda jävla dugg", sa han och tog ännu ett steg närmre.

"Jag håller inte med dig. Jag tycker att jag tar väldigt mycket hänsyn till dig. Alla kryper för dig."

Han hade ställt sig så nära att hans kropp fullständigt skuggade min. Jag var tvungen att böja på nacken och titta upp på honom. Svetten hade stelnat på kroppen. Nu frös jag istället. Jag höll armarna i kors över bröstet. Både som skydd och för att få värme.

Den vita hatten

Hennes vita hatt med breda brätten var försäkringen. Hon kunde inte gå utanför dörren utan att sätta på sig ansiktet. Först krämen som täckte den flammiga huden, sen den bruna pennan med borste som formade ögonbrynen. Därefter en fin pensel med vilken hon ramade in ögat följt av svart mascara. Till sist läppstiftet som hade samma färg som ett hallondoftande bourgognevin.

När hon kom ut på gatan hade solen försvunnit och himlen var täckt av tunga blåsvarta moln. Den första droppen hamnade med ett litet skvätt på hennes nästipp.

Snabbt på med hatten. Långt ner över panna och nacke. Under tiden hon halvsprang mot busshållplatsen funderade hon på hur många paraplyer som under åren försvunnit på allehanda sätt. I det ögonblicket mötte hon kastvinden som slet hatten av hennes huvud.

Eld och lågor

Forts från 24 och 25 juni:

"Vem är det som inte är klok?" skrek jag rakt ut.

"Du behöver inte skrika. Jag är inte döv. Du måste lära dig att dämpa ditt humör."

Ola tog några steg mot mig och hötte med fingret. Det har ofta sagts om mig att jag har kort stubin. Jag vet att de har rätt. Men trots det blir jag rasande varje gång någon påpekar det. Om jag var arg nyss så blev jag topp tunnor nu. Det hettar till i kroppen och jag får en känsla av att lågor slår ut från min kropp. Samma upplevelse nu.

"Jag fattar inte", fräste jag mellan tänderna. "Varför Erik ska strykas medhårs", fortsatte jag.

"Du behöver inte förstå."

Fel svar. Jag svängde runt, rusade ut, hoppade nerför trappan och ut på gården.

Lunchen

Forts från gårdagen:

Jag kunde inte njuta av maten på tallriken, solmogna tomater med god dressing, ugnsrostade palsternackor och morötter och grillad kyckling. En favoritlunch. Tankar på honom störde min aptit. Jag sköt ifrån mig tallriken, reste mig upp och gick ut. Jag kände ett omedelbart behov av frisk luft och promenerade med långa steg runt den stora parken. Nere vid hamnen stod jag och stirrade rakt ner i det smutsiga mörka vattnet. Jag undrade hur det skulle kännas att ramla i. Att få en kallsup. Skulle man överleva? Bilden av honom när han med böjd rygg klev ut störde min blick. Det tunna håret i pannan som flög upp av vinddraget när han öppnade dörren. Jag såg upp på den gula bilfärjan som närmade sig. Hörde dunsen när den träffade kajkanten. Jag måste gå tillbaka till jobbet.

Tillbaka på kontoret hörde jag det höga sorlet på långt håll. Alla pratade i mun på varandra eller ropade rakt in i mobiltelefoner. När de fick syn på mig tystnade de, sträckte på hakan åt mitt håll och stirrade oavvänt. Den plötsliga tystnaden besvärade mig mycket mer än det skrikiga bruset som alldeles nyss fyllt lokalen.

"Vad har du gjort!" ropade Ola och ställde sig bredbent framför mig.

"Vad?"

"Han kom hit i svart kostym och vit skjorta, svart slips och nyputsade glänsande svarta skor. Såg ut som om han skulle på begravning."

"Vad? Vem?"

"Erik förstås. Vad var det som hände under lunchen?"

"Inget", sa jag och bligade ner i parkettgolvet.

"Något måste det ha varit."

"Det enda som hände var att han som vanligt inte hade några pengar att betala med. Jag orkade inte en gång till. Jag vägrade."

"Är du inte klok?!"

Byta fot

Det var tecknet. Att han bytte fot. Inte en gång utan flera. Han vaggade från den ena sidan till den andra. Av erfarenhet visste jag. Bara det att den här gången infann sig den omtalade droppen. En blixt färdades rekordsnabbt genom mitt huvud.

"OK. Då ses vi därute sen. Sen när jag har ätit", sa jag och ett gnissel som fick mig att skälva hördes när drog jag brickan vidare över metallen och ända fram till kassörskan.

"Men ... ", hörde jag bakom mig.

"Gå ut du. Jag kommer snart", sa jag utan att vända mig om.

Jag kunde inte låta bli. Jag tog risken att kolla. Med tunga steg gick han mot dörren, drog upp den med ett hårt ryck och försvann ut. Det var sista gången jag såg honom. Trodde jag.

Ful fisk

Du har en skum själ

Du hatar utan tvivel

Du lyssnar inte

Lyss till den som vet bättre

Upptäck glädjen i livet

Femfemma

De sa att jag var en femfemma. Jag fattade inget. Men deras flin och uppspärrade ögon fick mig att förstå att det var något dåligt. För mig. När jag kom hem frågade jag mamma:

"Mamma, vad är en femfemma?"

"En som är bakom flötet" sa mamma. "Varför undrar du mitt lilla gryn?"

"Ungarna i skolan kallade mig femfemma", sa jag utan att veta vad bakom flötet betydde.

"Jag ska slå ihjäl de där slynglarna", sa mamma och stötte med träsleven i luften som om det var ett svärd.

Jag tänkte att det var bra om mamma dödade allihop. Då skulle jag slippa se dem mer. Samtidigt tänkte jag att det skulle vara farligt för mamma.

"Tänk om polisen kommer då?" sa jag. "Du åker i fängelse."

I magen svängde fjärilar, runt, runt. Tänk om jag blev ensam. Utan mamma.

"Jag kan bara drämma till dem över knäna? Så där lagom hårt."

"Det är mycket bättre."

Magen lugnade sig.

"Vi går dit imorgon. Gemensamt. Nu kan du väl hjälpa mig att göra kanelbullar?"

"Vad gott!"