V

var, vek, vad, verkligen, viljan, vet, vitling

Jag har lätt för att läsa kroppsspråk. Hon låtsades att hon inte såg mig. Det var tydligt. Jag hann rent av se blicken som hastigt vek åt sidan. Först därefter kom huvudet efter. Första tanken var att resa mig och gå fram till henne. Säga:

"Vad nu? Är det verkligen du? Det var länge sen! Kände du inte igen mig?"

Men sen ångrade jag mig. Viljan sjönk ända ner i skorna och gömde sig i tåsvetten. Det resulterade istället i att jag inte kunde koncentrera mig på vad min arbetskollega sa. Ideligen vred jag på huvudet och sneglade. Flera gånger fick jag fråga om.

"Förlåt, vad sa du?"

Inte för att jag egentligen var intresserad. Mest för att föra en konversation. Han märkte det. Det vet jag. Han snörpte med munnen flera gånger och satte gaffeln så hårt i vitlingen att fiskköttet stänkte.

Kärlek

"Deras ögon möttes. Bara under en sekund. Det räckte. I samma ögonblick var hon förälskad."

Schablonbilden i många berättelser i både böcker och i verkliga livet. Jag tror på blixtförälskelsen. Den romantiska förälskelsen. Men håller den i längden? När nuet kommer ifatt. Vardagen.

Ibland utvecklas romansen och blir genuin kärlek. Då förstärks kärleksbanden, men passionen kan lika gärna försvinna en vardag ,vilken som helst. Det som en gång svepte över oss som en tjock ogenomtränglig lavaström av het åtrå  stelnar och kallnar för alltid. Fast vissa säger att gammal kärlek aldrig rostar. Vad tror du?

Tänka

"Om man inte börjar nånstans, var ska man börja då?"

Jag satt ner på en stubbe och höll så när på att ramla bakåt. Vad menade människan? Jag böjde huvudet framåt, vilade handryggen mot hakan, stirrade rakt ner i marken och grubblade. Var fanns logiken? Bildligt talat famlade jag febrilt i ingenstans efter idéer. Uppslag som jag kunde samla ihop till ett begripligt mönster. En modell som gjorde att jag fattade.

Bosses bloggtävling om fordon

Min man och jag åker till lantstället imorgon, torsdag och kommer inte tillbaka till stan förrän söndag kväll. På landet finns inte särskilt många olika fordon. Mest traktorer och gamla rostiga Volvobilar. Finns ju andra fordon också, men de brukar inte befinna sig särskilt nära varandra.

Därför tänkte jag att jag cyklar ner idag till Södra Älvstranden som inte ligger så långt från mitt hem. Därifrån går Stenafärjorna. Jag cyklade längs med vattnet och såg massor av fordon, men att få med flera på samma foto, det var verkade inte så lätt. Vid ett ställe, på baksidan av några hus där det såg ut att finnas lite olika fordon, kom det en yngre man ut på en trapp och ställde sig. Han tände en cigarett. Jag såg att han kollade mig. Så sa han:

"Tar du några bra bilder?"

Jag kände att jag behövde förklara mig så jag berättade att det var för en tävling.

"Kom upp hit", sa han. "Här får du bättre överblick."
"Hm... OK."

Kändes lite jobbigt :-).

Här kommer den bilden jag tog på trappen:

Jag vill ha fem poäng för moped, cykel, färja, bil och firmabil. Det står även en truck om ni ser alldeles till höger om huset, bortom bortre trappen (lite orange), men ett sådant fordon blir det väl inga poäng för?

Sen den arga selfien:

 

Tjohej!

Sluten

Jag hade en kollega. Han var innesluten i en bubbla av vemod. Hans skepnad utstrålade sorg. Varje dag likadan. Sakta gick han genom korridoren, fram till sitt rum. Han hängde av sig jackan, placerade den på en galge och hängde den på en krok som satt på väggen. Han hade två olika jackor. En med tjockt yllefoder och en lättare vårjacka. Efter det satte han sig vid skrivbordet, med ryggen mot dörren och startade datorn. Efter en timme, exakt, reste han sig och gick fram till kaffeautomaten. Ingen reagerade längre. Ingen sa något. Vad han gjorde på lunchen var det ingen som visste.

"Vad är det som har hänt? Vill du berätta?"

Ville jag fråga. Jag vågade inte. Tänk om han öppnade sig. Tänk om han berättade. I så fall måste jag kunna hantera svaret. Kanske kände alla likadant.

Vattenmassa

Luften var mättad av fukt. Vindstilla. En vek bris framkallade mjuka dyningar som sakta förflyttade sig över vattnet. Landmassan på andra sidan sjön var inlindad i en blekblå slöja som gjorde horisonten diffus. Jag såg inte huvudet på svanen. Fågeln hade borrat in nosen under ena vingen. Kanske den sov. En man och en kvinna kom åkandes i en kanot. Jag hörde ett otydligt plaskande när de med jämna mellanrum doppade paddeln.

"Du paddlar orytmiskt."

Rösten hördes klart och tydligt. Som om de befunnit sig precis intill mig, inte hundra meter bort.

"Gör jag inte. Det är du."

"Du, börja inte nu."

"Det var du som började."

"Förbannat vad du är envis. Jag hoppar i och simmar om du inte slutar."

"Gör som du vill."

Just i den stunden gled de förbi mig på några meters håll. Deras ögon på mig. Jag vinkade. De vinkade inte tillbaka.

Rösten

En entonig röst. Hon undrade hur en monoton röst kunde beröra henne så. Den enformiga tonen letade sig in i hennes inre. Ända in i hjärtat. Hon hade hört den förut. För många år sen. Hon vred på huvudet och tittade med hakan sänkt. Det var han. Några bord bort. Han satt med ryggen mot henne. Den breda halsen och runda huvudformen. En hårvirvel i nacken där man kunde ana en ringlade hårtest, medan resten var spikrakt. En oemotståndlig lust att gå fram och lätt smekande dra fingrarna över hans hals kom över henne. Hon reste sig upp och började gå närmre. Gick rakt förbi och ut genom dörren. När hon kom ut tittade hon in genom fönstret. Under några sekunder betraktade hon hans läppar som utan uppehåll rörde sig. Han hade inte sett.