Duschen

Det första hon gjorde när hon kom hem var att ta en dusch. Efter en dag på jobbet kände hon sig alltid klibbig. Så mentalt smutsig att hon bara var tvungen att skrubba kroppen med tvål tills det gjorde ont. Efter att hon torkat kroppen med en frottéhandduk skimrade huden i rosarött och skinnet vibrerade som om hon förfrusit sig. Hon tyckte om smärtan. Den drev henne framför sig, tvingade henne att koncentrera sig på värken. Tankarna på arbetet drog iväg för en stund. Hon visste att allt egentligen var lönlöst, hon lånade enbart tid. Tid som hon skulle få betala tillbaka. Som skulle slå henne i nacken. Pressa ner kroppen. Skulle förmå henne att vakna.

Resan

Yttre Hebriderna. Hon sade det högt för sig själv. I larmet från flygmotorn hörde ingen annan henne ändå. Hon smakade på de två orden. För henne var det en exotisk plats. En fascinerande arkipelag i en kall tillvaro. Hennes destination var Yttre Hebriderna. Slutmålet Harris. Inte minst språket var hon nyfiken på. Skulle hon förstå deras speciella tungomål, skotsk gäliska? Och hur var medborgarna till sättet? Präglade av att bo på karga, ständigt hårt blåsiga öar där religionen fortfarande spelade en stor roll i människors liv. Och formade av invaderingen för så länge sen. Av norska vikingar. Hon tittade ut genom flygplanets fönster. De närmade sig. I högtalaren hade kaptenen nyss sagt att de var nära Barra Airport. Lite rädd var hon. Tänk att landa på sand. På en strand. När hon fokuserade blicken tyckte hon sig kunna se får där nere. Betande får. Men inga träd. Frånvaron av träd gav en speciell känsla av övergivenhet i hennes kropp. Som om det fattades något viktigt. Hon skulle säkert vänja sig. Hur skulle han vara? Skulle hon ångra sig?

Tjugo minuter senare hade hon fått väskorna och var på väg ut. På andra sidan, alldeles vid utgången, stod han. Hon log.

"Fáilte!", sade han och slog ut med armarna som för att omfamna henne

 

.

 

Bosses tävling - Ove för en dag

Roligt att leta irritationsmoment. Det är mycket skräp som irriterar mig, märker jag. Här kommer mina Ove-grejer:


Härom veckan låg en hel stor sängmadrass rakt över alla soptunnorna. En tax i brunrutigt tyg? Hur kan det komma sig att någon får för sig att ställa den vid soptunnan för metallföremål?

Vinden. Detta är en liten bråkdel av allt som folk slängt utanför vindsutrymmena, i gångarna. Om jag hade vågat hade jag gått vidare och fotat allt "junk" som ligger längre in. Jag vågade inte. Den ensamma glödlampan som sitter högt upp i taket har gått sönder. Livsfarligt att ta sig igenom högarna, speciellt i mörker. Och jag får erkänna att jag blev mörkrädd. Vem vet vad som står där uppe och väntar på mig? Men jag kan meddela att när jag och Kjell var däruppe senast (då var jag inte rädd) stod det bl.a. en gammal tjockteve, flera malätna soffor, kartonger med kläder och gamla nedsuttna fåtöljer. Bland annat.

 

 

Utanför ett dagis. Barnen har målat söta bilder. Himlen och hus och solar. Sen har några större barn sprutat färg över motiven. Vad säger man?

 

 

Nu blir det genant. Det här är utanför vår grannes dörr. En trappa nedanför oss. Det mesta har legat där sedan vi flyttade hit i februari 2009. Bland annat är det en säck cement som nu har gått sönder och murbruk sipprar ner på golvet. Skorna klev han ur någon gång för ungefär två år sedan. Tidigare låg allt mer utspritt, men nu har trappstädarna föst in allt så det ligger klistrat mot väggen.

Är det inte slöseri, så säg, att ha gatlampor tända mitt på ljusan dag?

 

Vemod

Vemodig

Hon tycker att ordet är utslitet. Att det har blivit en tom fras. Nu för tiden kan vem som helst känna vemod, inte bara konstnärliga, fragila personer. Inte heller är det bara män längre. Kvinnor får också lov att känna vemod. Melankoli. Den ensamme konstnären, geniet som inte mäktar med att vara social, som måste stänga in sig i sin kammare. Ha egentid. Hur mycket som helst. Det ska vara tyst. Sh! Stör honom inte. Den manliga snillearten börjar försvinna. Eller har han redan gått förlorad? Åtminstone är han inte längre övergiven. Vi är många. Möjligtvis gäller det oss alla. Det kanske är det som är felet. Att det dystra sinnet inte längre är förbehållet en liten exklusiv skara herrar. Magin försvinner.

 

Det ordnar sig

Så här på lite håll såg det ut som han log, men när hon kom närmre insåg hon att hon misstagit sig. Det var ett grin. En grimas som gjorde att läpparna dragits utåt, blåst upp kinderna och åstadkommit djupa vertikala rynkor som löpte på var sin sida av munnen.

"Hur ser du ut?", sade han och pekade med ett finger rakt emot henne.

Hennes axlar riste i en plötslig rysning. Hon avskydde när folk pekade på henne. Känslan av att vara anklagad för något, att det var en revolvermynning istället för ett finger. Kanske var det hennes uppfostran. Under sin uppväxt blev hon alltid tillsagd att det var fult att peka. Den skarpa rösten som sade; låt bli att peka! Det hade satt sig fast i hennes huvud. Hon böjde på nacken och tittade ner på sin kropp. Blicken irrade fram och tillbaka, från gympadojorna upp till bröstet. Hon såg inget underligt. Samma slitna jeans med hål på knäna som hon nästan alltid bar och samma vita tröja med "Race Marine Sportswear" tryckt i blått över bröstet.

"Du då?", sade hon och nickade mot hans skrynkliga beige chinos och urblekta en gång vita skjorta.

Han hade hängt på sig den enda slips han ägde, en i röd- och blårandigt. Slipsknuten satt en bit ner och översta skjortknappen var uppknäppt. Han trodde att bara han vrängde på sig den i förväg knutna slipsen, då var han välklädd och presentabel i alla väder och i alla möjliga sällskap. Nu var det hans tur att kolla neråt. Han höjde huvudet och flinade.

"Vi är lika hopplösa båda två, är vi inte?"

"Jo", sade hon och log tillbaka.

"Kom nu", sade han och tog några kliv bort från henne.

Hon tog några springsteg för att komma ifatt. När hon var jämsides lade han armen om hennes axlar och drog henne intill sig. Hon såg upp på honom.

"Lova att du aldrig mer pekar på mig."

"OK", sade han utan att se på henne. "Det här ordnar sig ska du se."

 

Duggregn

Vädret hjälpte inte den gången. Fast på sätt och vis ändå. När man inte mår bra. Vilket är bäst? Att solen skiner från en bländande blå himmel eller att himlen är dygrå och vasst duggregn fyller luften?

För mig, i det ögonblicket, överensstämde vädret helt och hållet med mitt humör. Tyckte jag först. Fast vid närmare eftertanke blev mitt liv just då till en fånig kliché.

Det kanske hade varit bättre om jag hade tittat ut genom sovrumsfönstret. Jag satt på sängen beredd med ett glas vatten och en huvudvärkstablett. Handen runt Ikea-glaset, armen i höjd med munnen. Tabletten på tungan.

Han hade nyss lämnat mig. Öppnat ytterdörren och sen slängt igen den bakom sig. Hade jag rest mig upp och gått fram till fönstret hade jag kunnat se hur han klev in i bilen och fräste iväg. Nu hörde jag bara. Om jag stått där hade jag kanske samtidigt upptäckt strimman av blå himmel som syntes i kanten.

Jag visste det!

"Jag visste att du skulle säga så! Jag visste det!"

Under någon sekund stirrade Lena på mig med skärpa i blicken. Sen sänkte hon huvudet och glodde rakt ner i bordet istället. Först sade jag inget. Jag betraktade hur hon tog tag i gaffel och kniv och började skära i köttbiten. Den var nog seg, eftersom hon misslyckades med att komma igenom biffen. Hon gav upp.

"Vad menar du?", sade jag.

Jag var helt ärligt förvånad. Rent av chockad. Hon slängde ifrån sig besticken som med en skräll hamnade rätt över fatet. Några såsstänk hamnade på den vita duken.

"Det är så likt dig. Så jäkla fördomsfull."

Först drog hon läpparna inåt och sen ut så att munnen liksom komprimerades till ett rosa russin. Hon såg så löjlig ut att jag fick hålla igen för att inte brista ut i gapskratt. Jag pickade mig själv på bröstet.

"Är jag? Fördomsfull?"

"Hur kan du le just nu? Du tycker att det här är roligt? Gör du inte?"

Jag ordnade anletsdragen och hoppades att jag lyckades med att se neutral ut. Hon tog upp gaffeln och smällde med den flera gånger mot porslinet. Ett flertal stänk nådde den vita duken. Bruna fläckar i olika storlekar kunde nu skådas, nästan som utströdda, runt hennes tallrik. Ögonblicket efter hade hon rest sig upp, vänt sig bort från mig och var på väg mot utgången. Jag hann inte reagera innan hon var försvunnen.