Hon frös

Fortsättning från igår 2015-01-28:

Rysningar jagade genom min kropp. Jag måste få av mig mina dyngsura kläder och ta en het dusch. Redan nu upplevde jag hur skönt det skulle bli att hårt och bestämt frottera min nakna kropp varm och torr. Jag dröjde med svaret.

”Du? Är du kvar?”

”Ja.”

Jag reste mig upp, drog ner blixtlåset på jackan, tog av mig och slängde den på golvet.

”Ska vi ses?”

Av med skorna. Det gick trögt, men med ett gnisslande ljud åkte de av. Sen resten av kläderna, som jag slängde över jackan. Plaggen formade en oformlig mörk blänkande hög på golvet.

”Var?”, ropade jag i riktning mobilen som låg kvar på sängen.

”Vad gör du? Det låter konstigt.”

”Inget. Hos mig. Det får bli hos mig.”

Jag frös. Naken och barfota tassade jag fram till garderoben och tog ut morgonrocken. Jag krängde den på mig, knöt skärpet och drog ihop kragen långt upp under hakan.

”OK. Fler krav?"

”Och inga finter.”

”Nej. Är vi vänner nu? Igen.”

”När kommer du?”

”När du vill.”

Återigen kände jag stela frossbrytningar köra rakt igenom mig. Jag betraktade mig själv i väggspegeln, öppnade munnen och satte pekfingret i gapet. För att hindra kräkreflexen som hotade att ta överhand, lyckades jag istället åstadkomma en torr harkling.

”Förkyld?”

”Nej. Kom då om en timme.”

”Jag kommer.”

 

Svett

Fortsättning från gårdagens text 2015-01-27:

Något blött slingrade sig från håret, ner över pannan, via näsan, ner på överläppen. Jag stack ut tungan och slickade. Det smakade salt. En oljig blandning av svett och regnvatten.

”Resa bort? Men det går ju inte.”

”Jag struntar i vad du menar går eller inte går”, sa jag och drog bort en blöt hårtest ur pannan.

Jag satte mig på sängen och tittade ner på mina en gång vita gympadojor. Nu flammigt gråbruna. Det skulle bli svårt att få bort smörjan helt. Antagligen skulle det bli en färgskiftning kvar. Kanske kunde lägga dem i Klorin. Nu, innan de torkade.

”Du kan inte bara utebli.”

”Jo, faktiskt.”

”Du skojar.”

”Nej.”

”Du får inget betyg. Bara så du vet.”

Hans röst hade antagit en bitande vass ton som snärtade till i mitt öra. Med ens kändes det alldeles för intimt att höra hans stämma så nära intill mig. Jag äcklades, gjorde en grimas och ändrade till högtalaren.

”Det är tjänstefel.”

Orden ekade ut i rummet.

”Du ska veta att jag kan anmäla dig”, sa jag.

”Ska det vara ett hot?”

”Ja.”

”Du, vi kan väl ses först i alla fall? Du?”

Kvinnan

Fortsättning från gårdagens text 2015-01-26:


Medan jag sprang uppför trapporna, letade jag i fickan efter nycklarna. På väg upp, på andra våningen, öppnades en dörr. Jag stannade tvärt. Genom en springa på ungefär en decimeter kunde jag urskilja min granne. En kvinna i sextioårsåldern med smålockigt gråsvart hår. Säkert permanentat. Ibland såg jag henne genom köksfönstret komma hon gående över gården, med en enorm blå plastkasse hängande över ena axeln. Den var alltid så tung att jag kunde se att den tyngde ner skuldran så att hela kroppen såg skev ut. På väg till tvättstugan. Kvinnan var kort till växten och med stabbig kroppsbyggnad. Vaggande från sida till sida tog hon sig långsamt fram.

”Hedström! Jäkla Hedström!”, ropade hon genom glipan.

”Vad?”

”Hedström har fönstret öppet fast hon inte är hemma. Det blir kallt.”

Jag brydde mig inte om att svara utan sprang vidare upp till tredje våningen. Fipplade med nyckeln. Fick upp dörren. Utan att ta av mig varken leriga skor eller genomvåta kläder spatserade jag rakt genom lägenheten in i sovrummet. Tog upp mobilen som låg på nattduksbordet och letade fram kontakten. Jag tryckte på knappen. Hjärtat slog. Jag flåsade. Slängde en snabb blick på de smutsiga blöta spåren jag lämnat efter mig.

”Jag ska resa bort”, hojtade jag rakt in i telefonen.

 

 

Regn och runda

Regn, Runda, Rak, Rasande, Rabiat

 

Regnet vräkte ner den dagen. Och det blåste hårt. Det stämde helt och hållet med mitt humör. Vi bildade en triangel, jag, regnet och vinden. Jag stod och stirrade ut genom sovrumsfönstret en stund. Regndropparna låg horisontellt i luften och de avlövade lindarnas grenar i parken mitt emot, smiskade vilt omkring sig.  Jag tog på mig jackan, satte mössan långt ner i pannan och gick ut. Vinden slet i mig, regnet drämde till mig. Jag slogs mot vädret. Framåt, till varje pris.

En vattenpöl lika bred som den asfalterade promenadvägen uppenbarade sig framför mig. Jag tog ett flyktigt beslut att runda pölen via gräset, till höger. Vänstra foten, iklädd gymnastikskor, försvann ner i leran, ända upp till ankeln. Iskylan gjorde ont ända upp i låret. Jag satte i även högerfoten och gick tjurskalligt vidare med så bastanta steg att leran stänkte upp i ansiktet. Efter en stund försvann det isiga i skorna, men känslan av dy kring tårna fanns kvar.

När jag närmade mig hemmet sköljde segerkänslor genom kroppen. Jag hade vunnit över vädergudarna. Jag böjde nacken bakåt och lät regnet spola rent mitt smutsiga ansikte och rinna ner över halsen. Nu var jag beredd. Nu skulle jag ringa.

 

 

Utanför ICA

Jag var stressad. Hade med snabba steg halvsprungit till ICA Effkås på Kungsladugårdsgatan. Utanför butiken satt en man på en tom uppochnervänd drickaback. Iklädd tjock täckjacka, stickad mössa nerdragen över ögonbrynen och torgvantar. När han hälsade på mig stod utandningsluften som ett arktiskt moln runt hans ansikte. Jag nickade kort och rusade in. Jag visste att det var tomt i kylskåpet. När jag stod i kön till kassan insåg jag att två stora papperskassar behövdes för att få plats med alla varor. Glasdörrarna gled upp och jag tog ett långt steg ut. I samma ögonblick försvann fötterna och jag befann mig i luften. Allt hände besynnerligt sakta. Jag kände tydligt att jag flög. Sen kom dunsen. Det smärtade våldsamt i baken. Hela kroppen värkte. Jag halvlåg på trottoaren med armarna lyfta högt och höll krampaktigt i kassarna. De var tunga. Ett högt skratt fyllde luften bakom mig. Jag satte ner kassarna på marken, med bägge händerna som stöd drog jag mig långsamt upp. Utan att vända mig om och titta på mannen, borstade jag av kappan, tog tag i kassarna och började gå därifrån. Skrattet ekade efter mig.

Massan

Det var med samma häpnad. Samma förundran som när jag åkte av motorvägen kantad av resliga  lindar, djupgröna buskar och höga kullar. Avfarten som var en grönskande ogenomtränglig tunnel. För att strax efter upptäcka att, där borta, fanns det liv. Bakom kröken hade det hela tiden pågått en vanlig vardaglig existens. På andra sidan den täta vegetationen och massan av svart asfalt. Det var samma förnimmelse nu, när jag såg rakt in i ansiktet mitt emot mig. Djupa veck i pannan, insjunkna kinder och ofärgade snipiga läppar. Mitt eget ansikte.

Allers

Min mormor prenumererade på Allers. Mamma avskydde veckotidningar.

”Det är bara smörja”, sa mamma. ”Ta en bok i bokhyllan och läs istället och lär dig någonting på köpet.”

Hela vintern längtade jag till sommaren. Då skulle jag äntligen få läsa Allers följetong. Jag visste att inte mamma skulle kommentera, eftersom i så fall skulle ju mormor höra och kanske bli ledsen. Så mamma höll tyst. Direkt efter det att jag och mina föräldrar klivit in i stugan rusade jag in i sovrummet. Jag drog ut den stora högen av tidningar som alltid låg i undre hyllan i mormors nattduksbord. Där låg säsongens alla nummer. Innan jag började ordna tidningarna i nummerföljd smög jag in i finrummet och snodde åt mig några polkagriskarameller som låg i en rökfärgad glasskål i vitrinskåpet och la i fickan på mina blåjeans. Sen tog jag ett språng upp i sängen och la mig till rätta med några stora mjuka kuddar under nacken.

Så började jag. Den här gången handlade följetongen om en ung kvinna som hade varit med om en bilolycka. Hennes fästman körde. Olyckan förorsakade att hon tappade minnet. Kvinnan tyckte att han hade tålamod med henne. Det var ju hon som var orsaken till deras kärleksproblem, eftersom hon inte kom ihåg honom. Hon drog sig ur hans omfamningar. Han var som en främling. Trots allt gick hon till slut med på att de skulle gifta sig. Det var ju planerat redan innan, som han påpekade. På bröllopsdagen satt hon vid sminkbordet och betraktade sig själv brudklädd i spegeln. Hennes kinder var bleka, de blå ögonen blanka och hon hade en liten rynka mellan ögonbrynen. Hon rättade till slöjan i vintervit genombruten spets. Då. Precis då kom minnet tillbaka. Fortsättning i nästa nummer. Och det fattades. Tidningen fanns inte i högen.