Vittnesmålet

Skriver på mitt manus och använder skrivpuffen till en liten fortsättning på ett av kapitlen:

 

Trots att jag förstås visste att de inte kunde anklaga mig för något betedde jag mig som en skyldig. Som om jag var där för att erkänna ett brott. Svetten, ångesten som klämde åt halsen. Min blick som flackade runt i lokalen. Jag undrade om alla människor kände så när de klev in på en polisstation. Jag betraktade receptionisten som talade i telefon, samtidigt som hon med yviga gester verkade försöka förklara något för personen hon pratade med. Medan hon vred på kroppen i en ring runt sig själv, svepte hon med ena armen ovanför huvudet. Jag hörde inte vad hon sa, men föreställde mig att hon upplyste om hur man skulle hitta till det hus vi just nu befann oss i.

"Karin Kornström!"

Jag spratt till av den höga rösten. En medelålders man i polisuniform tornade upp sig framför mig. Han höjde snabbt på ögonbrynen.

"Ja. Det är ju jag", sa jag och reste mig upp.

Ju? Varför sa jag, ju? Ungefär som om jag precis kommit på vem jag egentligen var. Han höll fram handen.

"Mitt namn är kommissarie Lundvall. Kom med här."

B&B

Dagens utmaning passade mig bra. Hade planer på att skriva vidare på mitt manus där min HK börjar jobba på ett B&B i England. Blev en bra start på det kapitlet:

Bild från: Bild från  https://www.flickr.com/photos/91138783@N03/23976996063/

"Köket", sa Margaret och klev över tröskeln. "Här kommer du förstås att tillbringa en hel del tid."

Jag stod kvar i dörröppningen och lät blicken vandra över det minimala utrymmet. Dagens frågeställning var hur man klarade att uträtta något här utan att dra ner saker på golvet, tänkte jag. Eller göra sig illa på alla utstående vassa kanter. All inredning såg ut att stå löst och lite på sniskan. Som om någon burit in köksmaskiner och möbler, slumpmässigt och helt enkelt dumpat dem här och där. Tvättmaskinen, exempelvis, stod placerad mitt på golvet och spisen stod inklämd i ett mörkt hörn.

"Trångt", sa jag. "Två personer härinne och det är en för mycket."

Jag menade det jag sa, allvarligt, men försökte mildra orden genom att prata i en hurtig ton. Hon tittade på mig. Först utan att säga något. Trots att det antagligen bara varade under några sekunder var det obekvämt, gjorde mig nervös och det klibbade av svett under armarna.

"Säger du det? Men du, det kan bli din första arbetsuppgift. Om du känner så. Att ordna upp här. Jag menar, det är ju du som kommer att vara här mest."

Bosses tävling om registreringsskyltar

Svettiga promenader har det blivit. Både bildligt och bokstavligt talat. Raka motsatsen till i vintras när fingrarna blev som istappar när jag skulle "fota". Hösten har verkligen hakat upp sig. Det känns mer sommar nu än i somras.

Trots promenaderna hittade jag inte alla skyltar. Det där med ätbart. Jag fann en arm och en klo. Kändes inte helt hundra. En arm? Har väl bara människor och apor? Vi äter väl inte armar? Och klor är alldeles för magra, mer eller mindre utan kött. Går inte att äta. Så råkade jag få syn på en lax från spårvagnsfönstret, men hann inte ta fram mobilkameran. Så det blev en NAN som i det indiska Nan-brödet. Om det gills får tävlingsledaren avgöra. Det är möjligt att jag såg någon ö eller början på en månad. Men i så fall gick det mig förbi. Här kommer mina bidrag:

Ett pojknamn. Jag såg några stycken. Den här fick det bli:

 

 

Ett flicknamn. En registreringsskylt som jag kände igen. Tror att jag har använt den i någon annan av dina tävlingar, Bosse:

 

 

Något som går att äta:

 

 

En känd förkortning (troligtvis känd för oss alla på ett eller annat sätt):

 

 

Tre olika vokaler:

 

Tre olika konsonanter:

Och till slut en egen skylt. Såg några olika. Den här fick det bli, eftersom jag har en morbror som hette Palle:

 

 

 

 

Memorering

"Vissa texter är viktiga att memorera", sa han och tittade rakt på mig.

En djup suck hotade att bryta sig ut ur min mun. Jag pressade ihop läpparna och hoppades att det inte syntes i mitt ansikte vad jag tänkte.

"Ni kommer att få frågor och tänk er så pinsamt det vore, om ni står där och inte kan. Då får ni ångra er bittert."

Jag såg framför mig hur jag skulle leta i minnet. Hur det skulle kännas som om hjärtat exploderade i bröstet. Allt helt blankt, utan konturer. Utan innehåll. Hur jag rodnade och drog med fingrarna över pannan och kinderna för att få bort svetten.

"Jag ser att du förstår vad jag menar", sa han och fortsatte stirra på mig.

Jag nickade.

"Så bra. Då vet vi var vi har varandra".

Han reste sig upp, borstade bort osynligt mjällfnas från kavajslagen och gick mot dörren.

Blått

Hans färg var definitivt den blå. Blått som en klar himmel eller en stjärnklar natt med fullmåne. Blått i alla upptänkliga nyanser.  Allt blått som en hänryckning. Total lycka. En darrning som fortplantade sig genom kroppen. Han tänkte sig att livet en gång för länge sen började i en blåskimrande varm vattenpöl. En späd våt plats som solens strålar hittade och värmde med en precis styrka. En pyttevarelse som med ens sprattlade till av liv. Ett liv som så småningom, efter en tid som för honom var omöjlig att överblicka, utvecklades till något som liknade honom själv.

Min faster

Jag hade en faster. Vi tyckte väldigt bra om varandra. Hon gifte sig aldrig. Ibland tog hon med sig senaste mannen hem till oss. Hon berättade aldrig hur de mötts. Jag såg aldrig att de tog i varandra. Eller pussades. Hon hade aldrig samma man med sig mer än en gång. Vid nästa visit dök hon upp med en ny. Jag kunde inte se mig mätt på henne. Hon måste ha känt sig kolossalt betraktad. Fast hon kanske gillade det.

Så vacker hon var. Alltid uppklädd i skräddarsydd dräkt eller klänning och alltid med allt, från topp till tå, uttänkt som en hel ensemble. Väska och skor ton i ton med kläderna. Nagellack och läppstift bröt av på ett genomtänkt sätt. Det var en omöjlighet för henne att utanpå en mörkblå klänning hänga på sig en brun kappa. Eller att ha pastellfärgat nagellack till blodröda läppar.

Hon hade en liten egenhet. Ordet ruggigt använde hon i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag ringde henne en gång och berättade att jag skulle flytta till Uppsala för att studera.

"Vad ruggigt", sa hon.

"Ruggigt?"

"Ja alltså, ruggigt bra."

Nu lever inte min faster längre. Jag saknar henne.

Brittas mamma

Det var knappt att Edith vågade möta Brittas mammas ögon. Det var något med blicken. Hon visste inte varför, men det kändes otäckt  i hela kroppen. Hon frös. När mamman öppnade dörren och tittade ner på henne. Det gick inte att stå still. Hon trampade med fötterna medan hon kastade hastiga blickar uppåt mammans nylagda blonda lockar.

"Britta! Hon är här nu. Skynda dig!"

Så såg hon Britta med dröjande steg närma sig.

"Jag hittar inte min gymnastikpåse", sa hon i dämpad ton.

"Men vad är det med dig? Måste jag hålla ordning på den, också?"

Edith stirrade på Britta, som stint såg ner på hallgolvet.

"Då får du gå utan den. Jag tänker inte leta."

Britta slank ut i trapphuset. Bakom sig hörde Edith hur mamman slängde igen dörren. De sprang ner för trapporna, ut på gatan. Solen sken och det var ljummet i luften. Värken i magen drog bort. Idag skulle de säkert spela brännboll på gymnastiktimmen.