Cement

Fortsättning på gårdagens puff 20/1:

 

När hon drog upp dörren fastnade underdelen mot entréns smutsiga uppluckrade cement. Hon skrattade till när hon kom att tänka på den gången hennes pappa höll på att lägga betongen. Utan att tänka efter hade hon tagit trappen i några få studsande steg och satt sina träskor rakt ner i det fuktiga. Fast hon hade sett pappa böja ryggen, sett att han sysslade med något. Han hann aldrig hejda henne. Hon böjde sig ner och kollade. Kanske att hon fortfarande kunde se spåren efter skorna alldeles intill räcket. Chocken hon fick den gången glömde hon aldrig. Men hon höll sig på benen och slapp att dråsa ner i murbruket. För länge sen hade hon sett en italiensk film på teve. Den handlade om en fattig man som jobbade på ett bygge. Vid ett tillfälle när han var uppe och klättrade på byggnadsställningen tappade han balansen och ramlade handlöst. Rakt ner i ett jättekar med cement. Han drunknade. Hans skrik på hjälp och scenen när han till sist sakta försvann ner i sörjan. Minnet satt kvar djupt inne i hennes kropp.

Hon tog tag i dörrhandtaget, ett grepp med all kraft och fick upp den så pass mycket att hon kunde pressa sig in. Inne i hallen stannade hon och andades in en icke oangenäm doft av gammalt damm och instängdhet. Långt inne i lukten kunde hon någonstans vädra hemmets speciella atmosfär. Det var helt tyst. Hon tog några försiktiga steg på tå, som om hon skulle störa tystnaden annars. Först ville hon gå upp. Se sitt rum igen. Det knakade i trätrappen och hon ryste när smutsen gav upphov till ett gnisslande ljud när hon tog sig upp. Framme. Dörren stod öppen.  Sängen stod kvar. Utan lakan och utan täcke. Bara en solkig och fläckig madrass. Samma säng hon en gång hade vältrat sig i tillsammans med Leif. Den gången när mamma och pappa inte var hemma. Fast de kom i ett obevakat ögonblick.

Huset

Den här gången såg det värre ut än någonsin. Visst hade hennes föräldrahem, redan när hon flyttade hemifrån för tjugo år sen, sett ut som ett skrotupplag, men inte så här. Hon öppnade grinden, tog ett steg in på tomten och ställde sig och betraktade alltihop. Var det pappa som hade spikat upp plywoodbitar i fönstren för att minska insynen? Eller hade glaset gått sönder? Och den gula traktorn som hon åkt omkring på som tonåring stod med de stora bakdäcken tungt fast i leran. När mamma då och då bad henne åka och handla ägg och mjöl i lanthandeln cyklade hon aldrig. Traktorn fick det bli. Den var så rolig att köra och hon kände sig upphöjd som en kung bakom ratten. Hennes blick sökte sig till fönstret på andra våningen. Det på gaveln. Hennes fönster. Till hennes rum. Inte större än en klädkammare. Hon undrade om hennes säng stod kvar. Den tog upp den största delen av golvutrymmet. Bara att öppna dörren och kasta sig raklång. Hon rörde på sig, närmade sig den skeva trätrappan. Hon klev över hindret och baxade sig förbi några oidentifierbara träformationer och tog tag i dörrhandtaget.

foto från https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Han bodde i norr

Han bodde i norr. Nu satt han vid köksbordet. Utan att ta ögonen från vyn på andra sidan fönsterglaset lyfte han handen som höll kaffekoppen. En minimal flik av solen syntes i överkanten av ladans tak mitt emot. Luften var fylld av vitt. När han vickade en aning på huvudet gnistrade atmosfären i kulört, blekt mångfärgat dis. Granen som stod vid kanten av uppfarten var fullständigt omgiven av ett nålfint silvrigt nät. Han satte koppen till läpparna, tog en slurk, svalde.

Blicken vändes in mot rummet. Framför honom stod en djup tallrik. Han hade väntat länge. En lustfylld och samtidigt masochistisk förhalning. Han tittade på klockan. Dags. Äntligen dags. Den simmade i rykande mjölk. Han tog upp dessertskeden. Lite varm mjölk, en bit av bullen och sist mandelmassefylld vispad grädde. Han gapade stort, placerade skeden mellan läpparna. Blandningen. Det var föreningen som exploderade i munnen, i huvudet. Hela kroppen reagerade. Det gick inte att låta bli, ett högt brummande studsade ut ur hans mun.

Första semlan för säsongen. Den allra bästa.

 

 

 

Förlora

"Om du förlorar en, står dig tusen åter."

 Förståndsmässigt förstod jag att de orden yttrades för att trösta mig, eftersom  jag precis hade blivit dumpad. Men när hon sade det till mig blev jag rasande. Fullständigt utom mig.

"Det gör det väl inte alls! Är du dum, eller!?"

Jag hörde hur min röst skar sig i falsett. Tur att jag satt i soffan och hon en bit ifrån, i min tevefåtölj, annars hade pärlor av min saliv stänkt rakt in i hennes ansikte. Nu hamnade det i luften mellan oss och förenade sig omedelbart med dammpartiklarna som svävade omkring i rummet.  Hennes anletsdrag blev helt kala, liksom rynkfria och bleka. Det enda som avslöjade att hon reagerat var att hon med en minimal manöver drog in sina tunna läppar så att de försvann.

"Men så är det ju. Finns massor där ute", sade hon och gjorde en vag gest med ena armen.

"Hör du inte själv hur okänsligt det där låter. Så enkelt är det fan mig inte."

Nu hade jag lugnat ner mig en aning och pratade med ett någorlunda normalt tonläge. Även om rösten lät hes och hjärtat tog några fler ojämna slag.

"Kan du säga som har ditt på det torra", fortsatte jag.

Hon drog en lång suck.

"Kanske det."

"Kanske det?"

"Inte alltid livet är en dans på rosor."

Orden

Välj 5 ord på bokstaven H och skriv en text som innehåller minst 2 av dem.

Han

Hon

Hem

Höra

Högt

 

Tonen mellan dem hade förändrats. Hon reagerade en dag på hans svar på hennes fråga. Kände hur det kliade i kroppen av en ny sorts ängslan, en osäkerhet. Det var som om han tog tillvara, bevakade hennes ord minutiöst. Hur hon formulerade sig. Minsta avvikelse, minsta fel i betoning eller ett felvalt ord. Han slog till. Inte fysiskt, men med sina läppar.

Vid närmare eftertanke var hon likadan. Hennes vapen var bara annorlunda. Hon mådde illa när hon erinrade sig situationer när hon kritiserat, insinuerat att han inte var påläst. Att han skulle hålla igen, eftersom han inte hade alla fakta. Men det hade hon.

Deras gemensamma hem. Deras relation. Deras kärlek. Var den värd att kämpa för? Eller var det för sent? Hennes svar till sig själv. Hon sade det högt, ropade rakt ut rummet.

"Nej, det är inte för sent!"

Hon tog upp mobilen. Bråttom. Måste få höra hans röst.

"Det är jag. Du. Vi behöver prata."

 

Bosses tävling registreringsskyltar

Först hittade jag bara förkortningar som t.ex. EGO, EKG och LAB. Sen hittade jag några engelska som WAY och LET. Och JON och UHU, men de kändes inte riktigt bra. Jag hittade förresten ett namn: EWA. Sen hittade jag några andra bra, men när jag kom hem var bilderna så suddiga att det inte syntes vad det stod på två bilder av tre.

Visserligen är det inte konstigt längre att gå och stirra ner i en mobil på gatan. Men jag kände mig ändå en aning mysko när jag gick där med den så där beredd att hugga. Och stirrandes på bilar. Jag fick för mig att någon precis när jag var på väg att ta bilden skulle ta mig på axeln och säga:

"Hallå där" Vad håller du på med? Tänker du stjäla min bil?"

Efter en stund fick jag fyra bilder, men tyvärr bildar de ingen mening. Jag bestämmer mig ändå för:

Resan

Det enda brevet hon någonsin fick från honom. Sin första riktiga passion. Det visade sig vara ödesdigert. Ett halvår tidigare hade hon fallit rakt in i förälskelsemolnet. Hon svävade runt där inne tillsammans med honom. Endast de två existerade i hennes liv. Han flög runt henne, befann sig hela tiden nära. Hans doft, hans mun, hans blonda lugg. Hon njöt. Så här efteråt kunde hon erinra sig att de nog inte pratade särskilt mycket. De dansade. Omslingrade höll de hårt om varandra.

Så reste hon bort. Två veckor på annan ort. Ett brev kom. Ett handskrivet papper utrivet ur ett randat kollegieblock. Hans ömsom trinda, ömsom tunna bokstäver svängde ovanför, på och under de blå mallade raderna. Hon hade svårt att läsa orden. Spärrade upp ögonen, sänkte huvudet längre ner mot bladet. Försökte se, försökte förstå. Besvikelsen gick inte att hindra. Hon väcktes av den brutala realiteten. Det fanns ingen väg tillbaka.