Hon frös

Hon frös. Hon hade för tunna kläder. Håret låg som en tunn ishinna mot skallen och det ihållande regnet gjorde hennes kropp mosigt fuktig. Förgäves försökte hon värma händerna mot temuggen. Igår hade han sagt något. Med vilsen blick och med halvstängd mun mumlade han. Hon stirrade på hans läppar som då och då öppnades precis så mycket att hon under ett kort ögonblick kunde se hans tänder.

Hon lät inte orden han sade tränga in i hennes hjärna. Termerna han använde låg och skvalpade precis utanför hjärnans hinna. De tryckte på och ville in. Det gick inte att hålla emot längre. Allt sipprade sakta in.

Hon reste sig hastigt upp. Han kunde dra åt helvete.

Bild från http://www.theguardian.com/uk-news/gallery/2015/jul/28/your-underwhelming-uk-holiday-photographs#img-5

Saker

Saker. Finns det något ointressantare i livet än saker? Jo, även jag har en gång varit en materialist. En streber som trodde att mitt värde låg i hur nära havet min villa låg och i att jag flög till Seychellerna på semester. Trodde att jag var fräck som kom till gymmet i en BMW Cabbe och tränade dance aerobic i rosa tajta träningskläder.

Det var skilsmässan som väckte mig. Pengar och vänner försvann. Jag fick flytta till en trång studentlägenhet. Ingen bil och ingen villa. Jobbet blev med ens helt ointressant. Det var som om jag sovit i ett antal år och brutalt ryckts upp ur min rosa drömsömn. Förvirringen var total. Jag tvingades reflektera och förundrades över hur ignorant en människa, alltså jag själv, kunde bli. Vad ville jag få ut av livet? Det måste finnas något mer.

Efter några svåra, men samtidigt mycket stimulerande år, har jag nu funnit hur jag vill leva resten av mitt liv. Enkelt, med så få saker som möjligt och jag vet att det att ha precis tillräckligt med pengar räcker långt. 

Öppen

När jag närmade mig dörren såg jag att den var öppen. Min ytterdörr. På glänt. Jag stannade tvärt på stället och drog efter andan. Pulsslagen kändes i huvudet. Rädslan gjorde ont i mellangärdet. Under tiden jag tog några steg bakåt studerade jag fönstren. Min blick irrade från fönster till fönster. Alla blänkte. Jag kunde se några av äppelträdets blad avteckna sig i sovrumsfönstret och svävande moln i vardagsrummets panoramafönster. Allt verkade stilla. Ingen rörelse eller gardiner som vajade. Med tvekan i stegen, axlarna uppdragna och händerna högt upp i försvarsläge gick jag tillbaka till huset. Jag satte handen på dörrhandtaget och drog upp den helt. När jag klev in i hallen klampade jag hårt med skorna mot parkettgolvet.

”Hallå!”

Fortfarande tyst.

”Hallå!”

Jag fortsatte in i köket. Gick rakt igenom och fortsatte in i matsalen. Där satt hon. I högsätet vid matsalsbordets ena gavel. Med armbågarna på bordsskivan vilade hon huvudet i handflatorna.

”Jag har väntat länge”, sade hon och drog på smilbanden.

Väskan

Väskan använde han som kudde. I den låg allt han ägde. Han vågade aldrig somna riktigt, utan hade alltid ett öga halvt öppet. Armarna höll han i kors över bröstet. Som ett sorts mentalt skydd mot inkräktare. Sömnbristen började tära allt mer. Han visste att det inte fungerade länge till. Nu måste han finna en säker plats. Någonstans där han kunde få sova. En hel natt. Tanken förföljde honom. Oroade honom. Gjorde honom än mer matt. Måste bara vila lite till.

Foto från: http://www.flickr.com/photos/namaste04/10874738856/sizes/z/in/photostream/

Skrattet

Egentligen hade hon lätt till skratt. Men det var det ingen som trodde. Många antog att hon alltid varit lika allvarsam. Att hon var född med ett sjukligt svårmod och ständigt gick omkring med nedåtpekande mungipor. De menade att hon var helt humorbefriad. Och inte kapabel att brista ut i skratt. De drog slutsatsen att hon aldrig skulle kunna berätta en rolig episod ur livet eller en påhittad lustig historia.

För henne blev det en fobi. Hon förstod vad umgänget tänkte om henne, vilket gjorde att det blev fullständigt omöjligt att få fram ett skratt. Även om hon var road och kände skrattet bubbla och försöka ta sig upp genom halsen. Det fastnade någonstans på halva vägen. Alltid. Det blev inte ens ett litet fnitter.

Min mamma

Hon var sparsam min mamma och tog väl hand om alla sina ägodelar. Vare sig det gällde kläder eller ting. Jag har ärvt en hel del som är kvar efter henne. Den som väcker flest minnen och som jag tycker allra bäst om är min mammas köksstege. Jag kommer inte ihåg exakt när hon köpte den. Måste ha varit någon gång under tidigt 1960-tal. Den är av stål och med tre fotsteg klädda i rött. När jag fick den var den lite smutsig och färgfläckad. Omsorgsfullt gjorde jag rent den och ställde den i mitt kök. Jag tog ett steg bakåt, betraktade den. Kunde inte ta ögonen från den blänkande köksattiraljen. 

Jag tänkte på den gången när mamma skulle putsa fönster och felbedömde var fotsteget befann sig och klev rakt ut i luften. Flera revben gick av. Under lång tid hade hon svårt att andas utan att små skrik utstöttes vid varje andetag. Eller när hon tog ut den i trädgården för att såga av en gren på äppelträdet. Ena benet på stegen gled ner i gräsmattan, vilket fick till följd att mamma satte sig på rumpan rakt ner i det blöta gräset. Det såg roligt ut. Jag skrattade mitt i eländet. Och mamma också. Det är en speciell känsla att se köksstegen varje dag i mitt eget hem. Jag dimper ner på pallen och vet att jag sitter på samma lilla plätt där mamma alltid satt, när hon dagen före julafton fileade sill till inlagd sill och sillsallad. Eller rullade köttbullar. Mammas köksstege lever.

Kören

Från Henning Mankells Italienska skor. Näst sista meningen på en sida jag slog upp: 

Men när han blev tonåring och raggare slutade han att sjunga.

Alla sade att han var ett underbarn. Varje gång hans föräldrar hade bjudning hemma. Vare sig det var kafferep med sju sorters kakor för enbart damer, söndagsmiddag med släkten eller födelsedagskalas. När alla fat var tomma och glas eller koppar var urdruckna tog hon tag om hans ena hand, drog i honom och ställde honom framför alla gäster. Nu skulle han sjunga. När han hade fyllt sex år sa hon:

"Nu är det dags för dig att gå med i kyrkans gosskör.”

Sören, körens ledare, tog emot honom med varm hand. Hans mamma frågade ibland hur det gick med sången i kören.

”Sören är väl en fin karl? Snäll mot alla barnen.”

”Fast…”

”Vad?”

”Inget.”

Det var samma dag som han fyllde 13. Han stod i kyrkan, i bakre ledet. Frisyren den här dagen var annorlunda. Luggen hade han kammat uppåt och fixerat den med hårvax. Förutom en lock som hängde ner i pannan. Det svarta håret blänkte.  Han liknade Elvis Presley. Han lösgjorde sig ur högen av sjungande pojkar. Gick nerför gången och ut genom kyrkporten.