Öppen

När jag närmade mig dörren såg jag att den var öppen. Min ytterdörr. På glänt. Jag stannade tvärt på stället och drog efter andan. Pulsslagen kändes i huvudet. Rädslan gjorde ont i mellangärdet. Under tiden jag tog några steg bakåt studerade jag fönstren. Min blick irrade från fönster till fönster. Alla blänkte. Jag kunde se några av äppelträdets blad avteckna sig i sovrumsfönstret och svävande moln i vardagsrummets panoramafönster. Allt verkade stilla. Ingen rörelse eller gardiner som vajade. Med tvekan i stegen, axlarna uppdragna och händerna högt upp i försvarsläge gick jag tillbaka till huset. Jag satte handen på dörrhandtaget och drog upp den helt. När jag klev in i hallen klampade jag hårt med skorna mot parkettgolvet.

”Hallå!”

Fortfarande tyst.

”Hallå!”

Jag fortsatte in i köket. Gick rakt igenom och fortsatte in i matsalen. Där satt hon. I högsätet vid matsalsbordets ena gavel. Med armbågarna på bordsskivan vilade hon huvudet i handflatorna.

”Jag har väntat länge”, sade hon och drog på smilbanden.