Hon var sparsam min mamma och tog
väl hand om alla sina ägodelar. Vare sig det gällde kläder eller ting. Jag har
ärvt en hel del som är kvar efter henne. Den som väcker flest minnen och som
jag tycker allra bäst om är min mammas köksstege. Jag kommer inte ihåg exakt
när hon köpte den. Måste ha varit någon gång under tidigt 1960-tal. Den är av
stål och med tre fotsteg klädda i rött. När jag fick den var den lite smutsig
och färgfläckad. Omsorgsfullt gjorde jag rent den och ställde den i mitt kök.
Jag tog ett steg bakåt, betraktade den. Kunde inte ta ögonen från den blänkande
köksattiraljen.
Jag tänkte på den gången när mamma skulle putsa fönster och
felbedömde var fotsteget befann sig och klev rakt ut i luften. Flera revben
gick av. Under lång tid hade hon svårt att andas utan att små skrik utstöttes
vid varje andetag. Eller när hon tog ut den i trädgården för att såga av en
gren på äppelträdet. Ena benet på stegen gled ner i gräsmattan, vilket fick
till följd att mamma satte sig på rumpan rakt ner i det blöta gräset. Det såg roligt
ut. Jag skrattade mitt i eländet. Och mamma också. Det är en speciell känsla
att se köksstegen varje dag i mitt eget hem. Jag dimper ner på pallen och vet
att jag sitter på samma lilla plätt där mamma alltid satt, när hon dagen före
julafton fileade sill till inlagd sill och sillsallad. Eller rullade köttbullar.
Mammas köksstege lever.
Fint skrivet. Köksstegarna är underskattade på mång vis.
SvaraRaderaÅ vad fint, skrivet med kärlek, ser den framför mig med röda fotsteg...
SvaraRaderaSå lever hon fortfarande.
SvaraRadera