Iskristaller

Redan när hon med sin värmländskt sjungande röst sa den korta hälsningsfrasen insåg jag instinktivt att något var fel. Trots att hennes röst förflyttade sig många mil genom atmosfären kunde jag höra att den omgärdades av iskristaller. Nervceller skickade illande snabbt information till min hjärna att jag borde reagera. Nerverna skrek åt mig. Och under bråkdelen av en sekund gjorde jag det. Jag hejdade mig. Sen fortsatte jag ändå. Jag sa det jag i förväg hade tänkt ut att jag skulle säga.

”Vi tänkte.”

”Ja?”

”Att vi kunde hälsa på er en helg i juli.”

”Jaså.”

”Ja, alltså. Det var ju över ett år sen.”

”Ja?”

Imaginära småkryp krälade fram och tillbaka över min rygg, det kliade, sved. Jag drog med handen över bakhuvudet. Nackmusklerna ömmade och spände över halsen.

”Vi kan…”

”Jag tycker inte att ni ska komma hit.”

”Men.”

”Vad?”

”Jag förstår inte.”

Jag tystnade. Läpparna stelnade. Jag kände mig snuvig. Snörvlade.

”Ni ska inte komma.”

Jag blängde på telefonen. Sen tryckte jag bort samtalet.