Hennes röst fick min kropp att vibrera. Jag ville inte att
hon skulle sluta prata. Jag lutade mig tillbaka i stolen, betraktade henne och
lyssnade. Det fungerade inte. Hon funkade inte. Hela tiden slickade sig hon sig
om läpparna så att de glänste i det skarpa ljuset från taklampan. Dessutom
satte hon armbågarna på bordet, knäppte händerna och började rulla tummarna.
Med en hastig rörelse svängde jag bägge benen upp på bordet,
lutade mitt huvud tillbaka och blängde rakt in i det smutsvita taket. Men det
var för sent. I taket satt bilden av hennes blöta mun och rullande tummar fastklistrad.
Jag blinkade hårt, blundade, skakade på skallen och drog med fingrarna över
ögonlocken. Det hjälpte inte.
Vissa saker glömmer man inte. Som ett par rullande tummar!
SvaraRaderaHaha!
SvaraRadera