Chablis

Fortsättning på text från igår 10 februari:

 

”Det går inte.”

”Klart det går om du bara försöker.”

Hon reste sig upp och gick fram till ett av köksskåpen.

”Vill du ha ett glas vin?”

”Visst.”

Ur skåpet tog hon ut två stora kupiga vinglas som hon ställde på köksbordet. Hon visste att det stod en flaska Chablis Premier Cru i kylen. En dyr sak. Vinet hade kostat mer än tvåhundra kronor. Ibland fick hon för sig att hon ville vara lyxig. Det var en speciell känsla, även om hon satt för sig själv och drack ur den på fredagskvällen. Inte för att hon egentligen ville slösa den på honom.

”Du, jag vet inte hur jag ska säga det här.”

Han tittade på henne under lugg och drog upp läpparna till ett smalt leende.

”Vad menar du?”

”Jag… jag tror inte att de tycker att du kan göra någon nytta på andra sidan Atlanten.”

Korken åkte upp med ett högt ploppande ljud. Hon hällde i hans glas och vred sen flaskan ett halvt varv för att undvika dropp. Det hade hon sett en hovmästare ute på krogen göra och hade provat sen hemma. Det funkade.

”Varför skulle jag inte kunna det? Vad är det för snack?”

Hon tog tag i sitt glas, höjde den en aning mot honom och tog en djup klunk. Den smakade lite metalliskt, jordigt.

”Ärligt talat, hur driven är du? Egentligen.”

Hennes ögon fastnade i hans under några sekunder. Sen böjde hon huvudet neråt och stirrade på sina bara tår. Naglarna var lackade i en flaggblå färg.

”Du gör vad som helst för att sänka mig. Eller hur? Vad har du sagt om mig?"

Granen

Fortsättning från gårdagen, 9 februari:

”Jag vill att du ska sluta uppföra sig som en förtryckare. Översittare.”

Hon försökte fånga hans blick, men han sänkte huvudet, tittade ner i den blommiga vaxduken och drog med fingertopparna över ögonlocken. Ovanför hans huvud såg hon genom köksfönstret att gårdens enormt höga gran svajade oroväckande mycket åt hennes håll. Den stod alldeles för nära för att det skulle kännas tryggt. Inom sig kunde hon höra hur stammen knäcktes, hur den med ett brak krossade hennes fönster och grova vassa grenar landade på hennes bord.

”Vet du det att jag inte kan gå till jobbet utan att känna mig orolig? Jag har ont magen jämt. Varenda jäkla dag”, sa hon och slog lätt med ena knytnäven i bordet.

”Jag måste ju visa att det är jag som är chefen, eller hur?”

Han pickade på sig själv på bröstet med pekfingret.

”Du verkar ha en konstig uppfattning om vad det är att vara en bra chef.”

”Tycker du? Jag måste ju vara extra hård mot dig, eftersom vi har en relation, som du kallar det.”

Han snörvlade, vek upp den tillknycklade pappersnäsduken och snöt sig ljudligt. Hon avskydde människor som måste trumpeta ut sitt snytande. Han tittade upp på henne. Hans ögon såg matta ut och ögonvitorna var fulla av rosa tunna strimmor.

”Vad skulle du kalla det då? Glöm det, förresten. Så här är det. Varje dag, varje vecka, året om, måste jag ta hänsyn till dig. Kolla av ditt humör just den dagen, innan jag tilltalar dig. Du styr hela kontoret med ditt humör.”

”Det är jag som får ta allt ansvar, mig som de på övervåningen kommer att hänga om något händer.”

”Du, alla har ett eget ansvar.”

Han höjde bröstet, öppnade munnen och lät en djup suck flämtande lämna läpparna.

”Återigen, vad vill du?”

Nu tittade han rakt på henne med någotsånär stadig blick.

”Jag vill att du ska fixa ett jobb till mig.”

”Hur menar du?”

”Är det så svårt att förstå? Jag vill att du pratar med dina vänner däruppe och ordnar ett jobb till mig på filialen i New York. Annars…”

Vad är det du vill?

Fortsättning på berättelsen. Senaste inlägget var 4 februari.

 

”Släpp!”

Hon försökte ropa, men det blev bara ett hest väsande. Det gjorde ofattbart ont i armen, den dunkade av smärta. Ilskan drog rakt igenom henne och gav henne krafter hon inte visste att hon hade. Hon spände musklerna, lyckades bända loss armen, tog sats och kastade fram bägge armarna mot honom, i axelhöjd. Tumultet gav henne precis den tid som behövdes, att ta chansen att sikta. Hon lät bägge pekfingrarna dänga in, ett i varje öga. Han skrek. Mitt i kalabaliken hann hon tänka att det lät som om en liten baby skrek. Skärande högt och hysteriskt. Ett löjeväckande ljud som fick henne att häva ur sig ett obehärskat skratt. Han satte händerna för ögonen och sjönk ner på golvet. Ett svagt jämrande hördes från högen där nere, högen som var hennes chef. Hon tog några steg bort.

”Titta på mig.”

”Jag kan inte. Det gör för ont.”

”Titta på mig.”

Sakta tog han bort händerna från ansiktet. Han kisade och blinkade hastigt. Hon såg att tårar rann ner över kinderna.

”Det går över snart”, sa hon och räckte fram en pappersnäsduk som hon dragit upp ur fickan.

”Det gör så djävulskt ont.”

Han tog emot näsduken, drog den över kinderna och baddade sen ytterst försiktigt över ögonen.

”Vad tror du det gjorde i min arm, då? Ska vi vara lugna nu och bete oss som folk?”

Utan att svara hasade han, fortfarande nere på golvet, bort till köksbordet. Han tog tag i bordsskivan och drog sig upp i stående ställning. Hon såg att hans kropp svajade.

”Sätt dig.”

Han dråsade ner i en stol och hon satte sig mitt emot honom.

”Kan vi prata normalt nu? Om vår relation.”

”Vad är det du vill?”

En komplimang

Fortsättning från 3 februari:

 

Hon ställde sig vid köksbänken med ryggen mot honom.

”Vill du ha kaffe?”, sa hon utan att vända sig om.

”Varför inte? Du är vacker, vet du det? På en skala från 1 till 10 skulle din stjärt få mer än 10 poäng, om det gick.”

”Ska det föreställa en komplimang?”

Hon svängde runt. Han hade satt sig på en av köksstolarna. Med armbågarna på bordet vilade han hakan i handflatorna. Hans blå ögon plirade upp mot henne, men hon såg tydligt allvaret bakom blänket.

”Du borde ta det som en sådan. Kvinnor gillar smicker.”

Det gick inte längre. Hon kunde inte hålla tillbaka. Hennes bägge händer flög upp i luften. Kaffemuggen hon höll i handen flög iväg i en båge, touchade hans kind och med en skräll dunsade den ner på linoleumgolvet. Hon såg att örat på muggen gick av i kraschen.

”Du, jag kan anmäla dig. Du är min chef. Jag är i beroendeställning till dig.”

Rösten darrade en aning, men var samtidigt skarp och genomträngande.

”Är du inte klok? Tänk om den hade träffat mig på riktigt?”

Han lät läpparna formas till en grimas som han antagligen trodde såg ut som ett förlåtande leende. Muggen fick ligga kvar där den hamnat. Hon tänkte inte ta upp den. Det skulle inte bli något kaffe.

”Inget hände."

"Nej, nej. Det var tur för dig."

"Det du har gjort mot mig är mycket värre, det är olagligt."

”Och det vet du förstås?"

Nu satte han sig upprätt och bligade på henne. Charmen var borta. Han reste sig upp.

”Vågar du ta risken att jag anmäler?", sa hon.

Han tog ett steg mot henne och placerade högra handen runt hennes arm. Hon ruskade armen för att komma loss, men han höll henne i ett fast grepp. Han klämde hårt. Fingertopparna pressades in i hennes hull.

 

 

 

Det ringde på dörren

Fortsättning från 29 januari:

Hon drog bort duschdraperiet och klev in. Satte på max hetta. Det gjorde ont i skinnet, hon ropade till, men hon tvingade sig att stå kvar. Vattenstrålarna värmde snabbt upp hennes kyliga hårbotten, den isiga känslan byttes ut mot en bastuvarm. Hon var glödhet, hon njöt, kunde ha stått kvar i evighet. När hon klev ut ur duschen såg hon den vita ångan som svepte runt hennes kropp. Som spreds runt i badrummet och immade igen spegeln.

Klockan på väggen i köket visade att det hade gått en halvtimme sedan samtalet. Hon gick in i sovrummet och drog på sig blå jeans och en flaggblå överdragströja. Den var gjord i tunt ylle. Hon hade den alltid på sig när hon löptränade. Förvånansvärt varm på vintern och påtagligt skön under svala vårdagar. I badrummet drog hon borsten genom håret. Gjorde enkel make up, borstade brunt på ögonbrynen, en aning mascara och rosa läppglans. Sen ställde hon sig i sovrumsfönstret och stirrade ut. Precis som hon gjort innan språngmarschen. Varken regnet eller blåsten hade mattats av.

Det ringde på dörren. Hon hajade till trots att det var signalen hon väntat på. Klev iväg över parketten och fram till ytterdörren. Hon öppnade. Där stod han. Trots att hon försökte hålla emot, pilade en kall kåre genom hennes bröst.

”Du.”

”Får jag komma in?”

Hon flyttade på sig och lämnade så mycket plats för honom att han kunde tränga sig förbi henne. Ställde sig bredbent i köksdörren och betraktade honom när han tog av sig den granitfärgade vinterrocken. Hon hjälpte honom inte med galge, utan stod med armarna i kors över bröstet och väntade. Han drog av sig skorna. Hon noterade att de var mörka av fukt. Tyst avvaktade hon. Han rätade på ryggen, stod i halvmörkret och trampade i strumplästen.

”Kan jag sitta ner? Någonstans.”

”Visst.”

Hon vände sig om och gick in i köket.

”Köket blir bra.”

 

Tre böcker som jag aldrig glömmer:

Karaktärerna i alla tre böckerna går från att vara trasiga och spruckna till att resa sig och tappert kämpa för sin värdighet.

Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates. Handlar om sextonåriga Rebecca som, när familjen flyttar till USA, kämpar mot förföljelse av sin tyskjudiska familj . I vuxen ålder flyr hon ifrån en brutal och misshandlande man. Hon byter identitet. 1930-tal.

När man skjuter arbetare… av Kerstin Thorvall. Handlar om Thorvalls mor Hilma som gifter sig med en man som är sinnessjuk. 1930-tal.

Annabel av Kathleen Winter. Handlar om Wayne som föds 1968, med både manligt och kvinnligt könsorgan. Familjen bor i ett litet samhälle i Kanada där könsrollerna är tydliga och mycket starka.

Grönt

Hon sa att det var kul att ses, att det var alldeles för länge sen. En kvart försenad dök hon upp helt klädd i lindblomsgrönt. Jag tittade ner på min egen klädsel. Ärtgrön fluffig tröja och grällgröna jeans. Vi log mot varandra. Två försiktiga leenden. Hon satte sig mitt emot mig med ett stort glas te som doftade kamomill.

Antagligen har hon glömt bort vad som hände den gången. Att hon skrek åt mig att försvinna. Bara för att jag sa sanningen. Nu insåg jag att det var min sanning, inte hennes.

Jag tyckte att det var roligt att träffas. Direkt fanns en beröring mellan oss fast vi inte setts på femton år. När jag betraktade henne, flimrade en massa scener, gemensamma minnen, genom huvudet. Så mycket jag hade glömt. Vi tyckte om varandra. Gillade samma saker, hade många gemensamma intressen.

Tror vi bägge tänkte samma sak idag. Att alla åren utan kontakt försvann i ett töcken. Som om det var igår vi sågs. Att vänskap ska man vara rädd om. Jag påminde henne aldrig om vad hon sa.