Regn och runda

Regn, Runda, Rak, Rasande, Rabiat

 

Regnet vräkte ner den dagen. Och det blåste hårt. Det stämde helt och hållet med mitt humör. Vi bildade en triangel, jag, regnet och vinden. Jag stod och stirrade ut genom sovrumsfönstret en stund. Regndropparna låg horisontellt i luften och de avlövade lindarnas grenar i parken mitt emot, smiskade vilt omkring sig.  Jag tog på mig jackan, satte mössan långt ner i pannan och gick ut. Vinden slet i mig, regnet drämde till mig. Jag slogs mot vädret. Framåt, till varje pris.

En vattenpöl lika bred som den asfalterade promenadvägen uppenbarade sig framför mig. Jag tog ett flyktigt beslut att runda pölen via gräset, till höger. Vänstra foten, iklädd gymnastikskor, försvann ner i leran, ända upp till ankeln. Iskylan gjorde ont ända upp i låret. Jag satte i även högerfoten och gick tjurskalligt vidare med så bastanta steg att leran stänkte upp i ansiktet. Efter en stund försvann det isiga i skorna, men känslan av dy kring tårna fanns kvar.

När jag närmade mig hemmet sköljde segerkänslor genom kroppen. Jag hade vunnit över vädergudarna. Jag böjde nacken bakåt och lät regnet spola rent mitt smutsiga ansikte och rinna ner över halsen. Nu var jag beredd. Nu skulle jag ringa.

 

 

Utanför ICA

Jag var stressad. Hade med snabba steg halvsprungit till ICA Effkås på Kungsladugårdsgatan. Utanför butiken satt en man på en tom uppochnervänd drickaback. Iklädd tjock täckjacka, stickad mössa nerdragen över ögonbrynen och torgvantar. När han hälsade på mig stod utandningsluften som ett arktiskt moln runt hans ansikte. Jag nickade kort och rusade in. Jag visste att det var tomt i kylskåpet. När jag stod i kön till kassan insåg jag att två stora papperskassar behövdes för att få plats med alla varor. Glasdörrarna gled upp och jag tog ett långt steg ut. I samma ögonblick försvann fötterna och jag befann mig i luften. Allt hände besynnerligt sakta. Jag kände tydligt att jag flög. Sen kom dunsen. Det smärtade våldsamt i baken. Hela kroppen värkte. Jag halvlåg på trottoaren med armarna lyfta högt och höll krampaktigt i kassarna. De var tunga. Ett högt skratt fyllde luften bakom mig. Jag satte ner kassarna på marken, med bägge händerna som stöd drog jag mig långsamt upp. Utan att vända mig om och titta på mannen, borstade jag av kappan, tog tag i kassarna och började gå därifrån. Skrattet ekade efter mig.

Massan

Det var med samma häpnad. Samma förundran som när jag åkte av motorvägen kantad av resliga  lindar, djupgröna buskar och höga kullar. Avfarten som var en grönskande ogenomtränglig tunnel. För att strax efter upptäcka att, där borta, fanns det liv. Bakom kröken hade det hela tiden pågått en vanlig vardaglig existens. På andra sidan den täta vegetationen och massan av svart asfalt. Det var samma förnimmelse nu, när jag såg rakt in i ansiktet mitt emot mig. Djupa veck i pannan, insjunkna kinder och ofärgade snipiga läppar. Mitt eget ansikte.

Allers

Min mormor prenumererade på Allers. Mamma avskydde veckotidningar.

”Det är bara smörja”, sa mamma. ”Ta en bok i bokhyllan och läs istället och lär dig någonting på köpet.”

Hela vintern längtade jag till sommaren. Då skulle jag äntligen få läsa Allers följetong. Jag visste att inte mamma skulle kommentera, eftersom i så fall skulle ju mormor höra och kanske bli ledsen. Så mamma höll tyst. Direkt efter det att jag och mina föräldrar klivit in i stugan rusade jag in i sovrummet. Jag drog ut den stora högen av tidningar som alltid låg i undre hyllan i mormors nattduksbord. Där låg säsongens alla nummer. Innan jag började ordna tidningarna i nummerföljd smög jag in i finrummet och snodde åt mig några polkagriskarameller som låg i en rökfärgad glasskål i vitrinskåpet och la i fickan på mina blåjeans. Sen tog jag ett språng upp i sängen och la mig till rätta med några stora mjuka kuddar under nacken.

Så började jag. Den här gången handlade följetongen om en ung kvinna som hade varit med om en bilolycka. Hennes fästman körde. Olyckan förorsakade att hon tappade minnet. Kvinnan tyckte att han hade tålamod med henne. Det var ju hon som var orsaken till deras kärleksproblem, eftersom hon inte kom ihåg honom. Hon drog sig ur hans omfamningar. Han var som en främling. Trots allt gick hon till slut med på att de skulle gifta sig. Det var ju planerat redan innan, som han påpekade. På bröllopsdagen satt hon vid sminkbordet och betraktade sig själv brudklädd i spegeln. Hennes kinder var bleka, de blå ögonen blanka och hon hade en liten rynka mellan ögonbrynen. Hon rättade till slöjan i vintervit genombruten spets. Då. Precis då kom minnet tillbaka. Fortsättning i nästa nummer. Och det fattades. Tidningen fanns inte i högen.

Kommentaren

Erik använde aldrig slips. Förstod inte meningen med att bära slips. Det hade hänt att han haft planer på att gå ut och köpa en i någon opretentiös herraffär. En enkel butik kunde han nog våga sig in i. Det förekom faktiskt emellanåt att han blev bjuden på kalas. Senast var det sondottern, Amelia, som ringde och frågade om hennes farfar ville komma på tjugoårskalas.

”Du vill väl inte ha med en gammal gubbe som jag?”

”Men farfar, jag har två kalas, förstår du väl. Ett för släkten och ett för mina kompisar.”

Några dagar innan kalaset slog det honom att han faktiskt ville gå. Men som en prydlig farfar. Måste ha en slips. Klockan elva på förmiddagen, dagen före Amelias fest, tog han 11:ans spårvagn från Mariaplan till Domkyrkans hållplats. Där gick han av och sneddade över gatan till Ströms, i hörnet Västra Hamngatan och Kungsgatan. Den affären, hade Amelia sagt när han kommenterat att han inte kände till några bra herrekiperingar, hade lämpliga plagg för mogna män. Han var sjuttio år, så det passade bra. Han stod en stund utanför och noterade att folk gick in och ut. Kikade in genom det enorma skyltfönstret. Det var inte helt tomt. Efter en kvart gick han in. Till vänster om honom stod två kvinnor bakom disken.

”Välkommen in”, sa den ena och log med gnistrande tänder och jordgubbsröda läppar.

Hon hade mörkbrunt blankborstat hår som var avklippt i jämnhöjd med axlarna.

”Jag ska… bara titta”.

”Varsågod. Säg till om ni vill ha assistans, bara.”

Erik stod länge och studerade alla färgglada slipsar som hängde i breda rader. Rutiga, randiga, prickiga och slipsar med Musse Pigg på.

”Är det något speciellt ni är ute efter?”

Han svängde runt. Hon stod så nära att hans ena axel snuddade vid hennes. Han vände på klacken och trängde sig förbi kvinnan. Utanför affären svängde han höger och gick med snabba steg längs Kungsgatan. Ända fram till Östra Hamngatan, innan han stannade. Den gälla klangen av en spårvagn som närmade sig korsningen skrek i hans öron. Vad skulle han med en slips till?

 

Påven Johanna

Ta en bok. 

Slå upp sid 47. 

Skriv en text baserad på tredje meningen

Jag tog boken som heter "Påven Johanna" av Donna Woolfolk Cross: 

Instinktivt trevade han efter faderns hand, men hejdade sig genast då han mindes moderns ord.

”Tänk på det, min son, att du har fyllt sju år. Nu kräver din far att du ska vara självständig. Visa dig aldrig rädd, även om du är det.”

”Varför inte, mor?”

Hans känsla för vad modern sa var dubbel. Samtidigt som han var stolt över att han tydligen hade kommit upp i en aktad ålder, var det massor av saker han fortfarande var rädd för.

”För att du är man. Du är den som i framtiden, när du tar dig en hustru, blir familjens överhuvud.”

Han hade stått framför sin mor som satt på en köksstol framför den enormt stora öppna spisen. Värmen hettade mot hans ena kind. Det höga ljudet av några sprakande tjocka vedträn som fadern hade ställt upp så att de stöttade varandra, lät tryggt. Han stirrade in i flammorna och blev bländad av den lysande blå färgen som fladdrade längst in i lågornas kärna.

Nu drog han tillbaka handen och tittade samtidigt upp mot sin far. I samma ögonblick snubblade han på en tjock rot som låg precis där han placerat sin högerfot. Han lyckades låta bli att ramla, men förstod att han måste titta rakt framför sig, för att klara att hålla balansen på den slingrande stigen. För att hinna med i faderns hastighet var han tvungen att hela tiden halvspringa. Men det hade varit något. Något som nyss hade rasslat till i skogen bredvid dem. Han hörde steg.

Kvinnan

Ikväll ska jag träffa en kvinna som jag inte har sett sedan 1990. Tidigt i juni var det. Det hade varit en ovanligt mild vår, vilket hade gjort att syrenernas violblåa blomklasar redan var på väg att vissna. Vi satt på Café Husaren i Haga, på uteserveringen. De klassiskt snirkliga cafémöblerna i vitmålat stål var charmigt slitna och stod direkt på de skrangliga gatstenarna. Där färg fattades tittade rostbrunt fram fläckvis på bordet vi satt vid. Jag satt och vinglade en aning på min stol. Funderade just på om jag skulle rätta till stolen och hade precis svalt en mun kaffe.

”Du tror att du är snygg, eller hur?”

Jag satte ner muggen med kaffe på bordet och stirrade på henne. Jag kunde inte se hennes ögon eftersom de var dolda bakom ett par stora fyrkantiga svarta Ray Ban.

”Men det är du då rakt inte”, fortsatte hon. ”Visst tror du det?”

”Jag tänker inte svara på det”, sa jag och tittade ner i bordet.

”Och charmig. Inbillar dig att du kan charma vilken karl som helst.”

”Varför skulle jag tro det.”

”Tro inte att jag vet att du har siktet inställt.”

”På vad?”

”Min man.”

Precis i det ögonblicket blev det svart. Jag har inte en aning om vad som hände.  I nästa medvetna moment fann jag mig själv springande uppför Aschebergsgatan. Det kändes klibbigt på bröstet. Jag tittade ner. En stor brun kaffefläck bredde ut sig över den vita blusen.

Nu hade hon letat reda på mig på Facebook. Ville att vi skulle träffas. Vi kom överens om att ses. Ikväll.