Dominant

Berit tittade på klockan och konstaterade att hon hade sovit i två timmar. Hon kastade på sig sin tunna klänning som låg vid fotänden av sängen. Britta rörde sig inte. Berit låste upp, drog upp dörren en decimeter och kikade ut.

”Har det hänt något?” teaterviskade hon.

Hon kände igen mannen i receptionen. Lätta vågor av irritation svischade genom hjärnan som gjorde att en begynnande huvudvärk gjorde sig påmind. Han stirrade på henne.

”Ursäkta väckte jag dig?” sa han och utan att riktigt veta fick hon en tydlig känsla av att han satte foten i den lilla dörrgluggen.

Hon tog i handtaget. Dörren rörde sig inte.

”Jag tänkte att ni var hungriga”, sa han och visade brickan han höll i famnen. ”Ni har rest långt.”

”Det passar tyvärr inte just nu”, sa hon och försökte dra igen dörren. ”Kan du vara snäll och ta bort foten?”

Till hennes lättnad gjorde han det.

”Jag finns därnere”, sa han. ”Hela tiden. Ring bara.”

”Det gör vi kanske.”

”Inte kanske. Ni måste”, sa han.

”OK”, sa hon bara för att komma ifrån hans intensiva blick. Hon förstod mer än väl. Han härskade. Tro inte något annat uttryckte blänket i ögonen utan att han behövde delge det högt. ”OK", sa hon igen.

Berit la sig i sängen på rygg. Den gnällde till men Britta låg fortfarande helt still. Vad var det för fel på henne? Varför trodde hon att varenda man hon mötte ville ha något av henne? Receptionisten hade naturligtvis bara menat väl. Hon och Britta hade rest långt och hade inte ätit på ett antal timmar. Det kurrade i magen.