Brad kunde inte ge upp.
Han var inte oskyldig, men om han jobbade hårt på det kunde han visa på
förmildrande omständigheter. Om han bad till dem att de skulle tänka på Lilla Hjärtat.
De ville väl inte förstöra ännu ett liv, skulle han säga. Hennes oskuldsfulla existens.
Med ens piggnade han till. Han slängde sig upp ur bingen och med några kliv var
han framme vid gallret.
”Vakt! Vakt!” ropade
han.
”Skrik inte! Jag kommer
när jag kommer”, hörde han i fjärran.
Brad hörde hasande steg
närma sig. Vakten kom sjavande med den smockfulla nyckelringen klirrande i
bältet.
”Vad vill du?”
”Papper och penna! Jag
måste få skriva.”
Brad trampade på
stället.
”Vad?! Du skriva? Banne mig, det var något nytt,” sa
vakten och flinade.
En helt annan sak. Om ni har lust, läs min artikel på Drop a Story som publicerades idag om min/vår resa genom ett Europa i coronafebertider:
Du får fram hans vånda bra.
SvaraRaderaKul att läsa om er resa hem från Portugal men jag förstår att resan kanske inte var så kul. Vilken tur att ni hann hem i sista minuten.
SvaraRaderaÄven om er resa gick bra så flåsade stängningarna er verkligen i nacken hela tiden. Skönt att det gick vägen nu när det blivit som det blivit!
SvaraRaderaKram
Jag vill veta mer. Och skönt att ni är hemma!!!
SvaraRaderaRiktigt känner hans vånda och yttre motstånd när jag läser. Mycket bra! Ska läsa din artikel också. :)
SvaraRaderaTack föratt ni läser ♥!
SvaraRadera