Mycken kraft

Med långa steg banade hon sig väg mellan några täta granar och fortsatte vidare mot berget. Det var inget besvärligt berg att bestiga. Det hade hon gjort många gånger. Tjock mörkgrön vattendränkt mossa gjorde dock att hon för varje steg sjönk en bra bit ner i det blöta. För att kunna ta ett kliv framåt var hon tvungen att med mycken kraft dra upp foten, stanna med knäet högt upp i luften och sen återigen ner i mossan. Det gick långsamt framåt. När hon till slut svettig och flämtande stod längst upp på toppen lutade hon ryggen mot en tall. Med handflatan strök hon längs trädstammen. Barken kändes sträv mot hennes fingrar. Hon böjde huvudet bakåt och tittade upp på himlavalvet.  Samma känsla uppstod varje gång hon var här. Förnimmelsen av att gud befann sig däruppe någonstans i det blå och med milda ögon tittade tillbaka ner på henne.