Han hade dukat

Erik öppnade dörren redan innan hon hunnit sticka nyckeln i låset.

"Jag hörde att du kom", sa han och gjorde en gest som för att visa henne vägen in.

Hon trängde sig förbi honom och gick in i hallen, drog av sig kappan och hängde den på en galge. En blick i spegeln. Hon rättade till några hårtestar som hamnat åt fel håll. I ögonvrån såg hon att han stod på tröskeln till köket och betraktade henne.

"Jag har dukat", sa han.

"Har du?"

"Tänkte att vi kunde äta en bit", sa han och försvann ut i köket.

Hon gick efter. Han hade dukat med det porslin de annars bara använde när det kom gäster och kandelaberns fem stearinljus lågade.

"Sätt dig."

"Varför allt detta?"

"Vi äter först."

Hon var hungrig och skaldjurspastan smakade gott. Det gick snabbt att länsa tallriken.

"Du?" sade han. "Jag måste fråga dig en sak."

Hon lyfte glaset, svalde de sista dropparna vitt vin och skickade en tacksam tanke till den som en gång i tiden kom på hur man skapade drycken. Både för att det smakade gott och för att det gjorde gott för själen. En stund.

"Inte fråga kanske, mer be dig."

"Om vad?"

"Om du går med på att skiljas."

Hon visste inte varför men hon hade varit beredd på frågan. Trots det plågade den henne.

"Du sågar mig bara så där rakt av?"

"Du vet lika bra som jag att det var länge sen vi hade det bra."

Han såg på henne och log. I det ögonblicket var det något som blixtrade till i hjärnan. Hon reste sig upp och utan att titta åt hans håll tågade hon ut ur köket.