Hon frös

Hon gick snabbt. Kroppen kändes stel som en skyltdocka. Axlarna riste till i en stark rysning. Hon frös. Det var något som var underligt. Jackan var försvunnen. Hon tittade på fötterna och upptäckte att hon var barfota. Kylan mot fotsulan ilade ända upp i huvudet och gruset var stelt och vasst mot tårna. Med pekfingret tryckte hon lätt på läpparna. Ömt, det smärtade i den tunna huden. Munnen kändes sprucken och svullen. Förutom ett blekt ljus från en gatlampa som bländade henne när hon tittade upp, var allt dunkelt omkring henne. Hon förstod inte var hon befann sig. En park. Klungor av björkar och rosenbuskar. Hon måste tänka. Försöka begripa vad som hänt. 

Så kom hon ihåg. Bilder blixtrade framför henne. De hade omringat henne. Konstigt nog, det enda hon tänkte på just då, var hur svagbegåvade de såg ut. Imbecilla. Hon stirrade in i blå uppspärrade ögon med epileptiska ryck i ögonlocken. Deras munnar öppna, flämtande som döende fiskar. De hade grabbat tag i hennes väska och dragit av henne sportjackan. Hon sprang. Allt vad hon kunde. Hon hörde dem komma efter henne. I panik kastade hon av sig sina högklackade skor, tappade balansen. Famlade med armarna i luften. Hon föll raklång och slog ansiktet hårt i marken. Rullade en bit in i mörkret. Sen inget minne av någonting förrän nu.