Enkelt uttryckt; hon var en
ensamvarg. Inte en enda gång hade det hänt att hon känt annat än lättnad när hon
kom hem från jobbet. Upplevelsen av frihet när hon med en ljudlig flämtning slängde
sig raklång i soffan. Oron som släppte, hjärtat som började slå långsammare,
andningen som blev lugnare. Likadant när hon träffat vänner genom åren. De få
vänner hon hade kvar. Sista timmen på festen blev hon alltid otålig. Våndades. Stod
knappt ut. Längtade hem. Kände det som om hon fick slita för att få gå därifrån.
Blev tjatig. Sen insett att det kvittade lika. De tyckte ändå att hon var
tråkig. Hon tillförde inget. Bjöd aldrig på sig själv. Trots allt, det slet på nerverna. Skavde på hälsan. Nu har hon slutat jobba och har inte varit på kalas på
många år.
Tror vi rör oss lite inom samma tema på något sätt. :) Du skriver så bra och igenkännande. Detta kunde varit jag. Haha!
SvaraRaderaHoppas hon trivs med sig själv för då är det också mysigt - skönt att kunna välja, eller hur?
SvaraRaderaSå enkelt så
Ja, kanske fler än jag tror som känner igen sig :-)? Och jag tror att känslan av att trivas ensam eller känna ensamhet är ambivalent.
SvaraRadera