Kulturkollos utmaning om att berätta om Afrika

Jag har aldrig varit i Afrika. Har bara hört berättas om hur vackert det är i till exempel i Sydafrika och Kenya. Däremot har jag läst några böcker som har utspelat sig i Afrika. Nu senast läste jag Små solfåglar långt borta av Christie Watson. Den utspelar sig i Nigeria och läsaren får följa 12-åriga Blessing. Hon bor med sin familj i Lagos i ett behagligt och relativt välbärgat hem med bra skola, en pappa med ett fint, välbetalt arbete och de har en våning i ett snyggt område. Pappan är otrogen, förälskar sig i en annan och mamma, Blessing och hennes bror blir tvungna att flytta till mammas hemtrakter i Nigerdeltat. Där bor de tillsammans med mormor och morfar på deras enkla gård. Ett liv väntar dem under helt andra livsvillkor. Det är fattigt, farligt, smutsigt, svårare på många sätt. Helt andra traditioner. Och de får byta religion från kristendom till islam. Det är Watsons debutroman. Jag tyckte om boken. Det jag irriterar mig på är bara mig själv. Att jag har så svårt att se karaktärerna som annat än vita personer. I fantasin. Så indoktrinerad har jag blivit av alla böcker jag läst under livet. Böcker som för det mesta utspelar sig i Europa eller USA. Jag får aktivt korrigera min bild hela tiden, tvinga fram projektionen av en svart mormor och en svart Blessing.